Stieg Larsson och svenskarna

Efter mycket tjatande från kunder och massor av hyllningar i form av recensioner har jag nu läst de tre böckerna i Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, jag har läst flera hypade författare förr och det är rätt sällan de är så bra som de sägs vara (med det absoluta bottennappet Dan Brown, hur en sådan usel författare kan sälja så bra kommer jag aldrig att fatta).

Jag började med första boken Män som hatar kvinnor för 1,5 veckor sedan och fastnade rätt snabbt. Boken var ganska lättläst, de olika personerna beskrevs väl och även miljöbeskrivningarna var tillfredsställande. Jag fastnade direkt för den associala hackern Lisbeth Salander eftersom hon i ganska stora drag liknar mig (jag är visserligen inte lika våldsam och jag är långt ifrån någon hacker). Dessutom fascineras jag lätt av böcker som utspelar sig kring journalistik (jag har en viss hatkärlek kring Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon) så Mikael Blomkvist var en annan karaktär som jag tyckte om direkt. Allt väl så länge.

Men egentligen är den inte särskilt olik andra deckare. Där finns alla de klyschorna som nästan alltid finns med och ibland gör Larsson det lite väl enkelt för sig genom att ha en hacker med som huvudperson. Kan man inte hitta info på något annat sätt kan man ju bara hacka någons dator, vilket görs på de mest osannolika sätt. Men det har ingen reagerat på eftersom de flesta inte har en aning om hur datorer och internet funkar. Dessutom är storyn i första boken inte så jätteintressant. Det är en bra bok men ingenting extra egentligen.

De två andra delarna Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes däremot har en story som kittlar lite mer. Egentligen kan man slå ihop båda böckerna till en eftersom Luftslottet... fortsätter direkt där Flickan... avslutades. Här får man en större insikt i Lisbeth Salanders liv och en väldigt tragisk historia nässlas upp. Och det är när jag läser de här båda böckerna som jag förstår hur de blivit så omåttligt populära. Vi svenskar älskar att engagera oss i människor som på något sätt blivit misshandlade av samhället (se bara fallet Louise) och då är det rätt svårt att värja sig för fallet Salander. Vi säljer varje dag massor av böcker som handlar om allehanda tragiska människoöden (varav flera säkert inte är sanna, som James Freys böcker) och jag har aldrig riktigt förståt den där fascinationen. Men det verkar som att vi måste döva vårt dåliga samvete över att ha det så bra genom att tycka lite synd om andra och engagera sig i deras problem. Jag ser ingen skillnad i fallet Salander även om det är fiktion. Jag tog upp min teori med en kund och hon kunde hålla med till viss del. Salander var hennes favoritperson i böckerna, man kunde förlåta hennes skurkaktigheter eftersom hon blivit utsatt för så mycket själv.

Det är hur som helst inga dåliga deckare, men i jämförelse med utländska författare så är de inget speciellt. Det intressantaste med dem är väl genusperspektivet, och jämfört med andra svenska deckarförfattare så är det här absolut bland det bättre jag läst. Men det känns inte som att det blir några historier som jag kommer att lägga på minnet en längre tid.