You're never lonely when the band plays

När Popsicle slog igenom med albumet Lacquer 1992 gick jag på gymnasiet och lyssnade på mycket punk, hardcore, synth och så The Cure och New Order förstås. Popsicle var nog det band som gjorde mig mer intresserad av vanlig pop- och rockmusik. Sedan kom ju Kent, Oasis, Radiohead med flera och nu lyssnar jag mest på pop och rock medan punk och synth får stå tillbaka lite grann.

Andreas Mattsson var min favorit i Popsicle, jag tyckte alltid att han skrev betydligt bättre låtar än Fredrik Norberg. När han började samarbeta med Nicklas Frisk i bandet Sweet Chariots var det samma sak, det var Mattssons låtar som lyfte skivan.

Nu är han tillbaka med en soloskiva och här slipper man iaf oroa sig för att någon annan låtskrivare ska förstöra helhetsintrycket av skivan. Borta är visserligen de där fantastiska popexplosionerna (Hey princess! Not forever!) men han bjuder istället på en hel del fina ballader. Det är en mycket fin skiva med flera bra låtar men för att jag ska kunna ge högsta betyg skulle jag vilja höra några av de där fantastiska poplåtarna som jag vet att nästan bara han kan skapa.

Men jag ska inte klaga allt för mycket, jag är glad att kungen över svensk pop är tillbaka med så starka låtar igen.

Ladda hem: You're never lonely when the band plays