10 skivor jag tar med mig till en öde ö

Det är varmt ute nu och semestertiden är på gång. Så självklart börjar medierna skrämma upp oss med bränder och hur vi ska klara oss från inbrott. Jag tog en titt på min skivsamling och kom fram till att jag skulle bli helt bedrövad om den brann ner eller om någon beslutade för att sno allt. Musik är så mycket mer än ett nöje för mig, det handlar till stor del om känslor. Många av skivorna i min samling har haft en oerhört stor betydelse för mitt liv och jag kan tom gå så långt som att säga att en av dem räddade mitt liv.

Så jag tog fram tio skivor som är absolut nödvändiga för min överlevnad. Tio skivor som är ett måste om jag tvingades leva ensam på en öde ö (låt oss glömma hur tusan jag skulle kunna spela dem där, bara låtsas om att det går på något sätt). Det handlar absolut inte om de tio bästa skivorna som gjorts i mitt tycke, även om några givetvis skulle finnas med på den listan också. Det här blev resultatet (i kronologisk ordning).

Beach Boys - Pet Sounds (1966)

Jag har ungefär 1000 skivor i min samling. Av dem så är väl närmare 99% från 1975 och framåt. Jag har inte en skiva med Beatles, Bob Dylan, Led Zeppelin, Neil Young, Rolling Stones, Johnny Cash (trots att jag tycker mycket om honom) eller Elvis (som jag tycker om ännu mer). Jag vet inte riktigt varför det blivit så. Det är kanske för att jag hela tiden upptäcker så mycket ny musik, jag har inte tid att gå tillbaka till det gamla.

Det enda undantaget från den där regeln är Beach Boys. För några år sedan upptäckte jag vilken fantastisk repertoar med låtar de har. Inte bara de där hitarna som California girls, Surfin USA, Good vibrations och flera andra. De har faktiskt flera album som är helgjutna. Bland favoriterna finns Summer Days (And Summer Nights!!) och Surf's Up. Men Pet Sounds är allra bäst. Där finns ett gäng superhitar som Wouldn't it be nice, Sloop John B och framförallt God only knows, men det är helheten som tilltalar mig mest. Det finns inte en svag stund på skivan och det är en riktig feel good-skiva. Det kan behövas på en öde ö.

The Cure - Pornography (1982)

The Cure är mitt absoluta favoritband genom tiderna och om någon frågar mig vilken som är deras bästa skiva så kommer jag alltid att svara Kiss me, kiss me, kiss me. Den tar det allra bästa från varje Cure-era och lägger in på en dubbelskiva (när den släpptes som LP). Fast det innebär såklart inte automatiskt att det är den viktigaste Cure-skivan. Det är det inte, iaf inte för mig. Den viktigaste kommer för alltid att bli Pornography.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här så att andra förstår men när jag varit som mest deprimerad har jag alltid tagit fram den här skivan och varje gång har den lugnat ner mig. Det svåra att förstå med det är att det förmodligen aldrig gjorts någon mer deprimerande skiva än den här. Jag menar, den första textraden är It doesn't matter if we all die och om man tycker det är tungt så är det ingenting mot vad som följer under de åtta låtarna på skivan. Det är ångest, självhat, droger och äcklan mot sex. Det är svårt att förstå hur något sådant kan göra att en deprimerad person mår bättre, men för mig är det så iaf. Jag kan inte förklara det.

New Order - Low-life (1985)

New Order har funnits i mitt liv lika länge som The Cure och jag var som besatt av låten Blue Monday ett tag. Det är svårt att välja ut en skiva bland de lysande grejerna de gjorde på 80-talet men det får ändå bli Low-Life jag tar med mig. Där finns både kvarlevor från Joy Division och det mer dansanta soundet som blev upptakten till mästerverket Technique. Skivan innehåller endast åtta låtar men allihopa platsar på en best of-skiva med det här bandet. Det här är förmodligen den skiva som jag rankar som den bästa som jag någonsin hört.

Nine Inch Nails - The Downward Spiral (1994)

Jag hade precis snurrat in rätt mycket på hardcore vid den här tidpunkten och gick omkring och letade efter nya fynd i skivbutiken i Karlskrona. Jag fastnade vid skylten Nine Inch Nails som jag svagt kände igen. Jag var rätt säker på att jag sett dem på MTV men kunde inte alls komma ihåg hur det lät (jag tror det var Head like a hole som jag hört). Jag tyckte omslaget avr helttufft. Så jag tog med mig skivan till disken och bad om att få provlyssna. Jag blev knockad direkt. Det tog mig ungefär 20 sekunder in på första spåret Mr. Self Destruct att bestämma att den här skivan bara måste jag köpa.

Sedan åkte jag hem och lyssnade på skivan om och om igen. Tidigare hade musik varit en del av mitt liv som jag tyckte om, men den här skivan förändrade allting. Musik kom från det ögonblicket att bli något jag inte klarade mig utan. Allt Trent Reznor sjöng om på skivan kände jag igen. Från detta ögonblicket blev texterna oerhört viktiga för mig. Jag hade lyssnat på The Cure i flera år utan att riktigt fatta varför jag tyckte så mycket om dem. Efter att ha lyssnat på Downward Spiral plockade jag fram deras skivor igen och helt plötsligt fattade jag, det var en aha-upplevelse.

Jag försökte få både kompisar och kommande flickvänner att lyssna på skivan men allt de sa var "stäng av den där skiten och sätt på något bra istället". Mitt liv kom att bli väldigt annorlunda.

Weezer - Weezer (Blue Album) (1994)

Efter jag upptäckt Nine Inch Nails så slutade jag leta efter skivor inom en viss genre utan började istället lyssna in mig på all sorts musik. Jag slutade bry mig om vad folk tyckte generellt och försökte istället hitta sådant som passade in på mig som person. Det var då jag siktade in mig på vanlig pop och rock. Det var rätt tacksamt vid just den här tidpunkten för det kom fram nya band hela tiden, som tex Blur, Pulp och Oasis. Men det var ett gäng amerikaner som såg ut som riktiga töntar som jag föll mest för. De fick en jättehit med låten Buddy Holly och det var väl så jag upptäckte dem, men det där är förmodligen den låt jag tycker är minst bra på den här skivan, men den är fortfarande väldigt bra. Det fanns så många låtar som jag kände igen mig i, framför allt The world has turned and left me here, In the garage och Only in dreams.

Det är väligt mixade känslor när jag lyssnar på den här, men det är fortfarande en förbannat bra skiva.

Refused - The Shape Of Punk To Come (1997)

Jag hörde talas om Refused för första gången på ett pingisläger. De hade precis släppt debuten This just might be... och en pingiskompis gav mig sin walkman en kväll och bad mig lyssna. Jag var helt lyrisk, äntligen något nytt och bra inom punkgenren (nästa kväll introducerade han Randy till mig, ännu ett fantastiskt punkband). Efter det var Dennis Lyxzén och hans polare stora favoriter (fast jag brydde mig inte direkt om sXe). Men det höll sig inte så väldigt länge, jag upptäckte så väldigt mycket bra musik vid den här tidpunkten att de hamnade ute i periferin någonstans (trots att de fortsatte göra sjukt bra låtar). Det var först när de släppte den här skivan som de hamnade i fokus för mig igen.

1997 var punken nämligen på väg att stendö (igen) och Refused gjorde här ett försök att förklara varför. Det här är en skiva som inte låter som något annat som gjorts. Hur ofta hör man hört techno på en punkskiva liksom? Eller klassiska kompositioner? Eller JAZZ? Jag älskade skivan från första början och den växte bara hela tiden. Jag tänkte att det här måste ju ge punken en puff framåt och att det skulle ske en förnyelse så att man bara inte malde på i samma gamla spår. Vad som istället hände var att genren kommersialiserades stenhårt med band som Offspring, Green Day och Blink 182. Det var hemskt att se.

Det här är en av de bästa skivorna som någonsin gjorts, ett riktigt mästerverk som är så originellt det kan bli.

Fireside - Elite (2000)

Fireside var ännu ett av alla band jag upptäckte i mitten på 90-talet. När de slog igenom med skivan Do Not Tailgate och skrev skivkontrakt med American Recordings trodde jag att de skulle bli hur stora som helst. Istället släppte de en uppföljare som till stora delar var en förlängning (en mycket bra sådan) av Do Not Tailgate och sedan bara försvann de.

Så när det skulle komma en ny skiva 2000 med låtnamn tagna från C64-spel så blev jag glad och förväntade mig fler tunga låtar i stil med Kilotin. Istället gjorde de något helt annorlunda och först var jag lite tveksam men för varje gång jag lyssnade så blev albumet bara bättre och bättre. Skivan innehåller mjuk pop, stökig rock, instrumentalt och massor av ljudexperiment. Det går inte annat än att älska det här!

The Postal Service - Give Up (2003)

Fantastisk elektronisk pop med kanske den bästa kärlekslåten genom tiderna, Such Great Heights. Bara det räcker för att ta med skivan på en öde ö. Att sedan resten av spåren är minst lika bra är bara en bonus.

Explosions In The Sky - The Earth Is Not A Cold Dead Place (2003)

Inför Accelerator 2004 skulle jag leta upp musik med banden som skulle spela där. Jag hade aldrig hört talas om dem innan och jag hade inte lyssnat på särskilt Post-Rock alls innan. Visst hade jag fastnat hårt för Sigur Rós ett par år tidigare och sett en makalös livespelning med dem och nog hade jag lyssnat lite grann på både Mogwai och Goodspeed You! Black Emperor men jag hade väl inte fastnat sådär jättemycket för dem. Allt det ändrade efter jag lyssnat igenom det här albumet och framförallt efter att ha sett dem live. Det var bland det mest makalösa jag sett. Efter det har jag lyssnat på väldigt mycket Post-Rock och det är väl närmast min favoritgenre idag. Det finns få saker som är så känslosamma som de här långa instrumentala styckena. The Only Moment We Were Alone kan mycket väl vara det vackraste som någonsin spelats in på skiva.

Just nu är jag dock fortfarande lite sur för att deras spelning i Malmö för ett par veckor sedan ställdes in. Skivorna får duga så länge, tills de kommer tillbaka nästa gång.

Hot Chip - The Warning (2006)

Jag är inte mycket för att dansa men den här skivan får en att vilja röra på sig varje gång man lyssnar på den. Gjorde en fantastisk spelning förra sommaren också, ett nytt favoritband för mig. Riktigt sommarglad musik!

--------------------------------------------

Jaha, det var tio skivor det. Det finns många andra skivor som skulle kunna platsa på den där listan men jag tycker det blev en fin blandning av olika musikstilar. Det är viktigt med omväxling om man är ensam på en öde ö.

Jag hoppas verkligen jag slipper det. Inte så mycket för ensamheten utan för att jag skulle behöva mycket mer musik än så.