Det skamliga i att vara singel

Ok, som en liten uppföljning på gårdagens inlägg som verkar betraktas som ett lyxproblem så ska jag förklara min ståndpunkt.

Som sagt, hon är inte ful och hon är ganska snäll, så varför inte ta en chans? Det finns ett par anledningar till detta. Den första anledningen är att jag gjort det förr och det slutade inget vidare. För många många år sedan så var det en tjej som var förtjust i mig och hon var trevlig och sådär men jag var egentligen inte intresserad av ett förhållande med henne. Hur som helst så tryckte en kompis på och tyckte att vi nog skulle passa bra ihop och bla bla bla. Hur som helst gav jag med mig till slut, tänkte att det kanske kunde växa fram större känslor för henne. Det gjorde det förstås aldrig eftersom jag fortfarande var kär i min ex-flickvän. Det resulterade bara i att jag knullade med min flickvän samtidigt som jag älskade en annan. Samtidigt föll jag bara djupare och djupare ner i en depression och jag visste redan när vi blev ihop att det var helt åt helvete fel tidpunkt att ingå i ett förhållande för mig. Det slutade förstås med att jag aldrig hörde av mig till slut, och själv hade jag dragit ur kontakten till telefonen för det mesta så hon fick inte tag på mig (ja, det var ett långdistansförhållande vilket inte heller var särskilt lyckat). Jag tror det gick en månad innan vi till slut pratade med varandra och då var det hon som föreslog att vi kanske borde göra slut. Jag tror jag svarade "Ok" och inget mer, jag var fullständigt likgiltig över allting vid den tidpunkten. Det senaste jag hörde från henne så hade hon gift sig och fått barn men hon berättade också att jag var hennes stora kärlek och då skämdes jag något enormt. Jag vill absolut inte göra något liknande igen.

För det andra så skulle jag bara utnyttja henne och då skulle jag väl inte vara bättre än de som utnyttjar asfulla, nerdrogade tjejer och sedan väldigt bekvämt kan luta sig tillbaka eftersom "hon ville det". Jag tror faktiskt inte ens att den här tjejen egentligen är jätteintresserad av mig. Hon är väl som många andra bara förälskad i själva förälskelsen. Det var ju inte särskilt länge sedan hon faktiskt raggade på min chef och hon har ju själv berättat hur ofta hon är ute på krogen, antagligen på jakt efter någon, kanske vem som helst.

Det har på något sätt blivit väldigt fult att vara singel idag. Har man ingen att vara ihop med så är man utanför. Internet har blivit en enda stor kontaktannons. Jag minns när jag blev ihop med en flicka som jag träffat på nätet -97. Då var det nästan tabu, inte fan kunde man bli kär i en flicka över nätet. Idag hittar säkert en majoritet av ungdomarna "kärleken" på Lunarstorm eller liknande sidor på nätet. Det kan förstås vara en fördel, man kommer bort ifrån utseendefixeringen och kan lära känna varandra och se om man har liknande intressen. Men för det mesta verkar det inte spela någon roll vem det är bara det är någon, man får inte vara en av de som blir lämnad ensam kvar. Jag skulle tro att den här tjejen är en av dem.

Själv skäms jag inte ett dugg över att vara singel, det enda jobbiga är när man kommer hem till tjocka släkten och folk frågar om jag inte är ihop med någon än. Det är inte så att jag vill vara ensam, men det måste finnas någonting hos personen som gör mig intresserad för att jag ska vilja ta ett första steg. Finns det någon sådan person just nu kanske ni undrar? Ja, det gör det. Det har funnits en i några år nu faktiskt och jag beter mig kanske också som en feg mellanstadieelev eftersom jag aldrig sagt något till henne. Men jag föredrar faktiskt att ha ett litet hopp kvar än att få ett nej, så i nuläget är jag inte beredd att förlora det hoppet genom att ta ett initiativ. Kanske ändrar det sig någon gång, man får väl se.