Vecka 34

Jag är en väldig känslomänniska. Det kan på många sätt vara bra men väldigt ofta kan det ställa till bekymmer för mig. Så fort jag råkar ut för någon sorts motgång, liten som stor, grubblar jag över det och gräver ner mig alldeles för djupt i frågor som "varför händer det här just mig?". Självklart finns det inget svar på en sådan fråga och som ett resultat glider jag in djupare i en depression som det känns att jag aldrig kommer att ta mig ur. Jag blir fullständigt orkeslös och gör inte någonting. Varje val är ett jobbigt val, tom att tex välja en film att kolla på, så därför väljer jag ingenting alls. Jag bara finns och så får det räcka med det.

Men den senaste tiden har varit annorlunda. Jag har råkat ut för några saker som inte varit så roliga, men skillnaden är att jag lyckats koncentrera mig på mitt övriga liv ändå. Kanske har jag jobbet att tacka för det, man kan inte gå dit och vara en surpuppa hela dagen utan det gäller att rycka upp sig, åtminstone för de timmarna man jobbar.

Hade bilinbrottet skett för ett år sedan är jag rätt säker på att jag skulle blivit sängliggande i minst en vecka. Jag hade brutit alla kontakter med omvärlden och klagat på att jag har all otur i världen. Jag hade avskytt mig själv och mitt liv och jag hade tagit på mig skulden för vad som hänt. På något sätt måste det vara mitt fel.

När det nu hände så blev jag förstås chockad och ledsen först, men jag lät det inte hindra mig från att fortsätta mitt liv precis som vanligt. Jag hade kunnat stanna hemma och lipat över det men istället satte jag mig direkt på cykeln och tog mig ner på biografen och kollade på en film, och jag lyckades tom underhållas av den. Jag slog bort tankarna om bilen för ett tag och tillät mig själv att ha roligt iaf. Det var ett stort steg för mig, ett mycket stort steg.

Den senaste veckan har varit allt annat än perfekt, beskedet om att jag antagligen inte kommer att bli heltidsanställd var ett rejält bakslag. Jag var nästan säker innan att det skulle lösa sig. Men jag kämpar ändå vidare. Jag gör mitt bästa och försöker visa att jag faktiskt behövs så att det någon gång i framtiden kan bli aktuellt med en heltidsanställning. Jag trivs trots allt väldigt bra på mitt jobb och med mina arbetskamrater. Det är väl bara att hålla tummarna och hoppas att vecka 35 istället bjuder på någon positiv överraskning.