The Birth and the Death of Day

Vaknar upp. Hur mycket är klockan? Ah, åtta, då har jag fått fyra timmars sömn. Vet inte om det är mer eller mindre än natten innan, det är mest dimma. Stiger upp och tänder lampan. Fåglarna kvittrar. Måste städa hos fåglarna, jag orkar inte nu bara. In i vardagsrummet, slår på datorn, ingen vaken på IRC (som vanligt). Kollar de vanliga sidorna, försöker spela hjärter men ingen vill spela med mig. Slår på TVn, tennis på Eurosport, slökollar lite men är inte särskilt intresserad egentligen. Orkar inte kolla på någon film eller tv-serie, de är bara dumma. Folk vaknar på IRC och säger saker men jag orkar inte hänga med, stirrar mest på skärmen. Läser lite gamla loggar och ler, får vattniga ögon. Det lär inte vara sista gången idag, tänker jag. Lina gör ett (numera) sällsynt besök på #osa, vaknar till lite grann och säger hej plast, får ett ping timeout till svar.

Klockan blir 12 och jag tänker att jag kanske borde äta någonting. Börjar fixa lite mackor men chefen ringer och undrar om jag kan komma till jobbet på en gång. Självklart säger jag. Tar en tugga från mackan och sväljer. Den smakar skit så jag slänger den. På med kläder och ut till bilen, Explosions in the sky i lurarna och det finns verkligen ingen musik just nu som passar bättre. Massa snö på bilen som jag får borsta av. Tycker det är skönt att åka till jobbet, orkar inte sitta hemma och sura längre. På jobbet kan man glömma för en stund när man pratar med Johan. Kommer fram till jobbet och Johan ska gå hem för Ludde är sjuk. Chefen är inte heller där för det läcker hemma hos honom tror jag, orkar inte lyssna. Själv på jobbet och det var ju inte alls vad jag hade tänkt mig. Börjar öppna paketen med böcker som kommit, massa pocketnyheter. Kollar på en pocket som verkar intressant och tänker att den här hade Amme nog velat tipsas om på Hyllmeter. Funderar på att ta med mig ett ex hem men jag har så mycket olästa böcker i en hög och jag orkar inte läsa dem nu ändå. Börjar pyssla med bokreturerna, massa papper som ska fyllas i. 1, 1, 2, 4, 9, 2, 1 osv. En gammal tant med rollator tar sig sakta fram till kassan med ett vykort. Jag tittar upp från mina papper, ler och säger ett glatt hejsan. Tanten ler tillbaka och undrar hur mycket kortet kostar. Jag vill fråga henne varför hon lever som är så gammal och skruttig men jag fortsätter le och säger fyra kronor tack. Jag får pengarna och känner mig dum som tänker så fånigt. Tanten verkade snäll och hon har ju inget med saken att göra egentligen, det finns säkert massor av folk som älskar henne. Min farfar är 91 men jag vill inte att han ska dö på minst 100 år till.

Dagen fortsätter i sakta mak, packar två kartonger med bokreturer men skiter i resten, kan göra det senare i veckan. Få kunder och de som är där köper fåniga böcker som Självkänsla nu! eller usla skivor. Lyckas få en person att provlyssna på Antony & the Johnsons, hon köper den och jag känner att jag gjort en god kulturell gärning. Chefen kommer in vid stängningsdags, ska betala räkningar och löner. Han talar om att jag nu har tre års arbetserfarenhet och därför får höjd lön med tre kronor i timmen, som om jag bryr mig. Funderar på att fråga när jag kan få ett svar på om jag får heltidsanställning istället men säger inget. Konflikträdd, som vanligt. Tar på mig jackan, säger hejdå till chefen och går ut. Massa snö, fint tänker jag först, men blir sedan sur för jag har hål i skorna så jag blir blöt om fötterna. Explosions in the sky i lurarna får mig att glömma det snabbt.

Hemma igen. Slår på datorn. Patrik frågar på ICQ hur det gick med tjejen som frågade efter mitt mobilnummer i fredags. Just det ja, hade nästan glömt det, hur som helst hade hon inte ringt och jag bryr mig inte. Magen påminner lite grann om att jag bör äta något. Har ingen lust men fixar lite köttbullar och makaroner. Tvingar i mig mat som smakar papper.

Och nu sitter jag här och är förbannad på mig själv. För att jag är en sådan fegis. För att jag inte gjorde något mer efter den där gången i höstas då Kajsa berättade hur dåligt det var med Amme. Kajsa frågade om jag ville vara med på att skicka ett kort och jag sa ja. Men inget mer. Jag funderade så många gånger på att skriva ett mail och kanske fråga om hon ville ha besök men vem fan är jag egentligen? Komma där och försöka ta plats bland alla hennes riktiga vänner. Jag har träffat henne vad, fem gånger totalt? Och det var alltid i samband med någon fest eller att vi hälsade på Peter samtidigt så vem är jag att försöka tro att hon vill ha besök av mig? Vad skulle jag skriva i mailet egentligen? Hur mår du? Fy fan vilken dum fråga, det är ju den jag avskyr mest av allt att få själv så varför skulle jag vilja skriva så? Dessutom är det Amme, hon klarar av allt, hon är snart på benen igen, det vet jag. När hon mår bättre igen skriver jag.

Men allt var ju bara dumma bortförklaringar. Det är klart att jag aldrig var hennes bästa vän men nog minns jag. Jag minns hur det var när jag var så deprimerad att jag inte kunde sova. Då fanns #osa där och Amme var alltid vaken och det var skönt att bara prata strunt en stund och glömma vardagen. Jag minns när vi varit hos Peter och vi tog samma buss hem och jag minns inte alls vad vi pratade om på bussen men jag minns att vi pratade. Jag minns att hon alltid läste mina dagböcker på Lunarstorm och hur jag fick lösenord för att få läsa hennes stängda dagböcker. Och kvar finns kontot på min ftp där hon laddat hem 3 GB musik och jag kan inte ta bort det för det är det enda som finns kvar.

Jag vet precis varför jag gjorde som jag gjorde. Det är på grund av 1997. Året då det tog slut mellan Lotta och mig och jag försökte klamra mig kvar fast det sedan länge var ett förhållande på konstgjord andning. För jag var så rädd att bli ensam, för ingen annan skulle någonsin tycka om mig. Det är året då Jenny kom och lärde mig så mycket nytt som jag aldrig funderat kring och sedan lämnade mig när jag hade så många frågor kvar. Det var året jag flyttade till Växjö och för första gången lärde mig vem jag var. Det var året då Robert föll ihop på en fotbollsträning och bara slutade leva 21 år ung. Någonting brast inom mig och efter det lovade jag mig själv att aldrig skapa ett starkt känslomässigt band till någon igen. Och här är jag nu och mår inte ett skit bättre för det. Jävla idiot.

Jag bodde i samma stad och satt ändå bara hemma och häckade, för rädd för att ta ett steg för nära. Samtidigt tog Peter ett tåg ner från Göteborg dagen efter jag meddelat att Amme förmodligen inte skulle finnas med oss mycket längre. Det var visserligen för sent men som han själv sa, det var förmodligen inte så jävla genomtänkt att bara dra ner hit men jag kan inte bara sitta i min lägenhet och glo samtidigt som hon försvinner.

Jag kunde, och jag skäms.

Samtidigt som allt det här utspelar sig så finns det en sak som ekar i mitt huvud hela tiden, från det att jag stigit upp tills dess att jag somnar. En sak som förmodligen kommer att gäcka mig för lång tid framöver. Det är det där sista "riktiga" samtalet jag hade med Amme, om man nu bortser från något litet mail, ICQ-meddelande eller forumdiskussion. Jag minns inte alls när det var men kanske för ett par år sedan. Hon var hur som helst i Växjö igen och hade gått igenom någonting nyligen och hjärtat mådde inte så bra. Jag minns hur som helst så glasklart vad hon sa och vad jag svarade.

Hon sa, hej Mysen, jag såg dig på stan idag och ville säga hej men vi hade varit där hela dagen och jag var för trött.

Jag svarade, det gör ingenting, vi kommer säkert att ses många gånger till.

...