Semesterbok 3

Roslund & Hellström - Edward Finnigans upprättelse

Stieg Larsson är namnet på allas läppar när man pratar kriminalromaner (iaf när det gäller svenska) idag. Därefter kommer Camilla Läckberg, Liza Marklund, Leif GW Persson, Anna Jansson, Åsa Larsson och kanske några till. Och först därefter kanske man börjar prata om Anders Roslund och Börge Hellström. Det är väldigt synd det, väldigt väldigt synd.

Roslund & Hellström har visserligen haft fina framgångar. Föregångarna Odjuret och Box 21 har fått fina utmärkelser, bra recensioner och sålt i ganska stora kvantiteter när de kommit ut som pocket. Men då ska man kanske komma ihåg att kriminalromaner alltid säljer bra i pocketformat, det spelar inte alltid någon roll vem som skrivit den. Men efter att Box 21 legat på topp 10 på pockettoppen för något år sedan så trodde jag stenhårt på att de här skulle slå igenom stort med sin nästa bok. Hur det gick? Tja, om de nu slog igenom så gjorde de iaf inte det i Växjö. Vi lyckades sälja ett (!) exemplar av Edward Finnigans upprättelse i inbundet format, inklusive julhandeln. Nu har boken kommit ut som pocket och innan jag gick på semester sålde den visserligen hyggligt, men inte i närheten så mycket som Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Liza Marklund och Åsa Larsson som också kommit ut med nya pocketar nyligen.

Kriminalromaner brukar rätt ofta utgå från ett standardmanus som få författare brukar kringgå från. Någon hittas mördad, poliser letar efter mördaren, någonstans mitt i boken startar polisen ett förhållande med annan polis och/eller anhörig till offret, mördaren hittas och inte alldeles sällan är det den person, eller någon i dennas omedelbara närhet, som polisen startat ett förhållande med som är skyldig. Inte ens Stieg Larsson skiljer sig på de här punkterna. Det gör däremot Roslund & Hellström.

Deras kriminalromaner utgår istället ifrån viktiga sociala och etiska frågeställningar. Kan det vara rätt med "öga för öga" ibland? Får man som offer ge igen? Får man ta lagen i egna händer någon gång? Kan man som anhörig någonsin få upprättelse? Vem bryr sig om en missbrukare? Och de är inte alldeles sällan fruktansvärt brutala.

Jag tänker inte säga någonting om handlingen eller huvudpersonerna i den här boken för det spelar egentligen ingen roll. Det här är så mycket mer än en simpel deckare.