Semesterbok 4

Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Paul Auster är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag räknar Månpalatset och Slumpens musik till två av de bästa böcker jag någonsin läst. Jag älskar New York-trilogin, I de sista tingens land och Timbuktu. Att uppfinna ensamheten, Illusionernas bok och Orakelnatten har stycken av genialitet som jag bara avgudar. Jag har helt enkelt aldrig läst något dåligt skrivet av Paul Auster. Det är också därför jag väntat så länge på att läsa denna bok. Den fick nämligen rätt svala recensioner och jag ville inte förstöra min bild av Paul Auster som en lysande författare. Men som vanligt så blev jag inte särskilt besviken.

Boken inleds med meningen "Jag letade efter ett fridfullt ställe att dö på". Med en sådan inledning kan man ofta gå händelserna i förväg och nästan lista ut hela handlingen av en bok. Inte när det gäller Paul Auster. Det jag älskar allra mest med hans verk är att de är så icke-linjära. Det finns ingen normal början och inget logiskt slut i hans berättelser. I Dårskaper i Brooklyn får vi följa Nathan Glass, en gammal försäkringssäljare som efter att ha överlevt lungcancer bestämmer sig för att flytta till Brooklyn i New York. Sedan börjar en historia där han samlar ihop en massa pinsamma minnen för att skriva en bok och i en vanlig bok är det vad handlingen skulle gå ut på. Följa Mr Glass medan han slutför sin bok. Men den där storyn försvinner rätt snabbt, istället träffar han genom rena slumpen diverse släktingar och andra människor genom hela boken och det bildas mindre sidhandlingar. En del av dessa får man följa till sitt slut men andra kan helt plötsligt överges. Personer och platser trillar in helt plötsligt och kan få en stor roll i en del av berättelsen men sedan försvinner de lika plötsligt som de dök upp och det sägs inte ett ord mer om det i boken. Det är det här jag älskar med Paul Auster. Man får inte alla svaren serverade på ett silverfat utan när man har läst klart en bok av honom så kan man fortsätta själv genom att bestämma själv vilket öde som väntade de personer som plötsligt försvann.

Med detta sagt så måste jag ändå säga att just den här boken inte tillhör hans toppverk. Precis som vanligt finns det stunder som jag bara älskar men boken tar inte tag i mig på samma sätt som andra verk av honom gjort. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Det är fortfarande en väldigt bra bok men den står sig ändå ganska slätt i jämförelse med hans bästa verk.

Paul Auster är kanske inte den lättaste författare att läsa. Hur som helst kan jag bara rekommendera att man iaf provar på någon bok av honom. Vissa kommer att tycka att det är uselt och dötråkigt, men för de som liksom jag fastnar för honom är det en fantastisk upplevelse att ta sig igenom hans storslagna verk.