Välljud och oljud

För tredje året i rad drog jag i tisdags till Malmö för att kolla in Accelerator The Big One. I år med lite lägre förväntningar än tidigare år då inga jättefavoriter för mig var där men Sonic Youth lockade iaf och man brukar kunna hitta en och annan pärla.

Pärlan det här året var Joanna Newsom. En liten tjej med en stor harpa och en lite konstig, nästan barnslig sångröst. Förutsättningarna för att det skulle bli något spektakulärt fanns förstås där. Hennes skiva är mycket bra och det kan ju bara inte bli dåligt med någon som spelar pop på en harpa live? Det blev det förstås inte, det blev istället oerhört bra. Det var fantastiskt vackert från början till slut och det var nästan så att ögonen tårades. Så vackert, så oerhört vackert. Med tanke på publikreaktionerna efter varje låt var det nog fler än jag som tyckte så. Applåderna ville knappt ta slut efter varje låt. Joanna satt där och såg närmast förlägen ut. Hon sa thanks, tog en klunk vatten, sa thanks igen, tog ännu en klunk vatten och fick säga thanks en tredje gång innan applåderna började tona ner och hon kunde börja spela nästa låt. Sådär höll det på hela spelningen igenom, jag har aldrig varit med om att någon fått sådana enorma applåder efter varje låt. Efter avslutande Peach, Plum, Pear stod folk kvar i flera minuter och applåderade och visslade. Det var väl kanske inte lika överväldigande som Explosions In The Sky förra året men inte långt ifrån. Antagligen topp 5 av konserter jag någonsin sett.

Mellan Joanna Newsom och Sonic Youth är skillnaden milsvid. Sonic Youth lever på att göra så mycket oväsen som möjligt och jag kan väl förstå de som tycker att man är galen på lyssnar på sådant. Galen eller ej, jag kan inte undgå från att tycka att det är fantastiskt kul att se på. Thurston Moore hittar nya användningsområden för en gitarr och (o)ljuden som framkallas känns helt fantastiskt att lyssna på. En mycket rolig upplevelse och det enda tråkiga är att de bara fick hålla på i 75 minuter. Jag hade gärna sett mycket mer men jag misstänker att de som bodde i närheten inte har samma åsikt som jag.

I övrigt överraskade Stars mycket på mig, Devendra Banhart var roligare live än på skiva och CocoRosie var precis så bra som jag förväntat mig. Synd att de bara fick spela en dryg halvtimme och att de fick hålla till inne på lilla Inkonst där det var smockfullt med folk och ungefär hundra grader varmt. Jag stod rätt långt bak och såg inte särskilt mycket eftersom hela bandet satt ner större delen av spelningen och scenen är så låg där inne.

Nu ser jag fram emot nästa års festival.