24 bra album från 2010: Del 1

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Mono - Holy Ground: NYC Live with The Wordless Music Orchestra

Det är svårt att inte ha ett sorts ambivalent förhållande till liveskivor. Det mesta som släpps är inget bra alls och gör sällan någon rättvisa till hur det faktiskt är att uppleva låtarna live. Men så finns det förstås de där undantagen som ska bekräfta regeln, och de är ofta så pass bra att det kanske är de bästa skivorna som släppts av artisten. Kiss har Alive! och Alive II som två av de viktigaste skivorna i diskografin. Johnny Cashs absolut bästa skivor är, oavsett hur bra man än tycker om hans skivor på American Recordings, At San Quentin och At Folsom Prison. Thin Lizzys Live And Dangerous, Depeche Modes 101, Kick Out The Jams av MC5 och självklart From Elvis In Memphis av The King himself är några andra som förtjänas att nämnas.

Gemensamt för alla de albumen är att de på ett väldigt bra sätt lyckas förmedla den där känslan av att faktiskt vara där och se dem. Det är bara att slå på skivan och blunda så kan man riktigt föreställa sig hur det ser ut. Lyckas man med det så har man med stor sannolikhet en riktig kanonskiva men gör man det inte så är det förmodligen en rätt tråkig skiva. Det finns sällan ett mellanting när det gäller liveskivor.

Nu gäller inte konventionella regler för ett band som Mono. Om man ska försöka beskriva deras musik är det modern rockmusik baserad på klassisk musik. Om Mozart haft tillgång till elgitarrer så hade han säkert suttit och knepat ihop små rocksymfonier likt det Goto, Takada, Tamaki och Yoda i Mono gör. Och som alla vet så är klassisk musik gjord för att framföras live och då är det förstås rimligt att detsamma bör gälla Monos musik.

På den här skivan har man dessutom tagit hjälp av en symfoniorkester och även om det i normala fall innebär katastrof att blanda rock med en symfoniorkester (hej Metallica) så känns även det i Monos fall som en fullständigt rimlig grej att göra. Särskilt eftersom de flesta låtarna på den här liveskivan kommer från förra årets lysande album Hymn To The Immortal Wind där man tog hjälp av en stråkorkester.

Jag tänker inte påstå att den här skivan når upp till samma fantastiska höjder som liveskivorna jag nämnde tidigare, jag tänker inte ens påstå att det här är den bästa skivan Mono har släppt. Men jag har oerhört svårt att värja mig för den känslomässiga berg- och dalbana som deras instrumentalrock bjuder på och symfoniorkestern ger ytterligare en dimension till deras musik. Och när man kommer till crescendot i avslutande Everlasting Light då reser sig håren på min kropp.