24 bra album från 2010: Del 2

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Yeasayer - Odd Blood

Vart tog synthpopen egentligen vägen? Är inte det en rätt befogad fråga att ställa med tanke på hur den stilen dominerade musiklistorna på 80-talet? Till och med heavy metal-banden var tvungna att kapitulera inför stilens dominans och började införa keyboards i sina uppsättningar för att kunna konkurrera. Visst, man kan förstås se röd tråd från synthpopen fram till den lite hårdare elektroniska dansmusiken som till exempel Robyn firar stora framgångar med idag. Men just den där säregna synthpopen som band som Erasure, Human League och framför allt Depeche Mode firade så stora framgångar med, finns det ingen plats för den år 2010? Finns det egentligen något synthpopband värt att nämna idag? För Depeche Mode har sedan länge lämnat den stilen bakom sig och är idag mer ett arenarockband á la U2.

Yeasayer verkar ha ställt precis samma frågor som jag innan de kom fram till att borde finnas plats för den musikstilen idag också. Och om jag för ett par år sedan fått frågan om vilket band som skulle kunna tänka sig att ta den vägen så skulle definitivt inte Yeasayer nämnas. 2007 släppte de hyllade All Hour Cymbals, en skiva som utforskade massor av stilar och instrument. Ena stunden var det fantastiska harmonier och traditionell folkpop. I nästa spelades det på sitar, bongotrummor och dragspel. Det var en väldigt splittrad skiva men på samma gång väldigt spännande. Den var absolut inte lättlyssnad men gav man den bara lite tid så blev man rikligt belönad. Men en sak var helt säker, det var inte ens nära någon synthpop inte.

Efter succén med första skivan så fick de ett kontrakt med Mute Records, ni vet skivbolaget där Depeche Mode och Erasure huserar? Det verkar som om de i korridorerna stött på Vince Clarke och fått goda tips om hur man skriver melodier som får folk på gott humör. För på Odd Blood finns definitivt låtar som för tankarna till tidiga Depeche, Yazoo eller Erasure, speciellt på Ambling Alp och O.N.E. som är mina favoriter på den här skivan. Det är svårt att sitta stilla när man hör dem.

Jag är inte säker på att jag kommer att lyssna på Odd Blood om 25 år som jag gör med Black Celebration, Wonderland och Actually men för stunden duger det här alldeles utmärkt.