fredag, december 03, 2010

24 bra album från 2010: Del 3

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Sade - Soldier Of Love

Jag skulle vilja påstå att jag har en rätt stor skivsamling, den är snart uppe i 1500 skivor. Jag skulle också vilja påstå att det är en rätt bred samling i fråga om genreomfång. Där finns pop, rock, flera former av hårdrock, synth, punk, visa, country, klubbmusik och även lite opera. Men det finns ett par stora hål. För det första så domineras samlingen väldigt mycket av vita män och för det andra så är det väldigt ont om soul och r&b. Det stora undantaget heter Sade.

Det ska erkännas att jag flera gånger gått igenom min samling och funderat kring varför det ser ut som något Jimmie Åkesson skulle vara stolt över. Svaret handlar förstås inte om att jag är rasist eller att det skulle finnas någon jättelik kulturell skillnad mellan att vara svart eller vit. Det handlar förstås så mycket annat om tradition och miljö. I slaveriets Amerika var det kring gospeln som de svarta samlades kring. Det utvecklades till formerna jazz, blues och soul och har utvecklats vidare till de mer moderna uttrycken r&b och hiphop. Själv växte jag upp med en far som spelade Johnny Cash och Elvis mellan alla dansbandsskivor och en bror som lyssnade på heavy metal. Det har för alltid färgat min musiksmak.

Men vad är det som gör att just Sade lyckats slå sig in och bli en av mina stora favoritsångerskor? Varför har jag så svårt att ta mig till moderna storheter inom genren som Beyonce, Rihanna eller Mary J Blige? Även om det finns enstaka låtar av de artisterna som jag tycker mycket om så är de inte i närheten av Sade i mitt tycke. För mig handlar det om att de mest verkar skrapa på ytan av alla känslor de sjunger om medan Sade har ett mycket större djup i sina låtar. Jag har betydligt enklare att känna igen mig i Sades låtar.

Soldier Of Love är alltså hennes första album på tio år och jag hade väldigt låga förväntningar på det. Lite på grund av att det gått så lång tid men mest för att förra skivan Lovers Rock var så oerhört bra. Jag hade svårt att tro att hon skulle komma i närheten av det och blev glatt överraskad när jag fick höra skivan. Det är tio låtar fyllda av smärta och kärlek och Sades fantastiska röst förmedlar texterna på ett så väldigt innerligt sätt att man förmodligen måste vara en psykopat för att inte känna med henne.

Det här är ingen Lovers Rock eller Diamond Life, men som med precis allting som Sade gjort så är det ett väldigt imponerande hantverk. Men snälla snälla Sade, vänta inte tio år till med att släppa en ny skiva.