Dagen efter

Ängslig, det är nog ett bra sammanfattande ord av hur jag kände mig när jag vaknade tidigt i morse 6:30 utan att kunna somna om. Magen kändes inget vidare alls och inte blev det bättre av att jag steg upp. Frukosten fick bestå av youghurt och den fick jag nästan tvinga i mig. Jag tog tom en alvedon, något jag gör kanske en gång om halvåret. Det var mycket funderingar kring varför jag kände mig så skyldig. Jag visste att det inte var mitt fel, men jag kunde inte fslå bort tankarna om skuld.

Jag såg inte fram emot att möta Magnus på jobbet. Ett tag funderade jag faktiskt på att sjukskriva mig men jag beslöt mig för att testa att jobba till lunch åtminstone. Jag kände mig som en fegis som ens tänkte tanken att stanna hemma, trots magsmärtan.

Jag tog bilen ner till stan, orkade inte cykla idag. Direkt när jag kom ner kändes det mycket bättre. Kanske hade alvedonen hjälpt, ovanligt. När jag kom till jobbet diskuterade Magnus och jag saken en stund. Han lade inte skulden på någon av oss. Jag vet att jag gett Magnus lite kritik här innan och han är väl inte världens bästa chef kanske men det är svårt att inte tycka om honom som person. Han blev inte särskilt arg över dte inträffade, han vet att det inte hjälper. Däremot tror jag han kände sig rätt uppgiven. Jag kan förstå honom. Han driver ett litet lokalt företag som inte genererar några stora pengar. Ett av väldigt få företag som inte ingår i någon större koncern och självklart skulle det här drabba honom. Det enda han var sur på var att polisen inte dykt upp här direkt. Så han gjorde vad varje annan åsidosatt medborgare gör i en sådan situation, han kontaktade lokaltidningen.

Senare under eftermiddagen dök reporter och fotograf upp och pratade med mig och Magnus om saken. De hade tydligen varit i kontakt med polisen och försökt få en förklaring till vad som hade hänt egentligen, varför de inte fått ett larm och dykt upp på en gång. De hade inte fått något bra svar på den frågan och det är väl egentligen infallsvinkeln på snyfthistorian som bör publiceras i morgondagens tidning. Nu ringde jag visserligen inte 112 (vad är egentligen en akut nödsituation?) utan polisens vanliga nummer men det ska ju inte spela någon roll. Något gick snett och polisen dök inte upp förrän en timme efter att brottet skett, och då hade bovarna antagligen stuckit från stan för länge sedan. Poliserna som sedan dök upp bad om ursäkt för det inträffade och sade att de egentligen skulle varit där på en gång.

Man får väl hoppas att iaf något gott kommer ur detta. Kanske kan artikeln tjäna som gratisreklam och vi får massa nya kunder som sympatiserar med oss. Det är väl iofs inte särskilt troligt.

När arbetsdagen var slut kunde Magnus trots allt skämta om hela saken. Inte illa av en person som just förlorat 24000 spänn och fått avbryta sin semester. Själv mår jag betydligt bättre än när dagen började. Jag tror jag kommer att överleva det här också.