24 bra album från 2010: Del 21

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

The National - High Violet

I en intervju för rätt länge sedan påstod Matt Beringer, sångare och textskrivare i The National, att de på det nya albumet skulle låta positivare än någonsin. Det behöver egentligen inte betyda särskilt mycket eftersom deras fyra tidigare album inte precis är några muntra historier. Men jag tror inte man tänkte sig att de första textraderna med Matt Beringers djupa baryton skulle vara

It's a terrible love
And I'm walking with spiders
(Terrible Love)

Det blir inte direkt positivare i de övriga låtarna.

Sorrow found me when I was young
Sorrow waited, sorrow won
(Sorrow)

With my kid on my shoulders i try
Not to hurt anybody I like
But I don't have the drugs to sort,
I dont have the drugs to sort it out
(Afraid Of Everyone)

You and your sister live in a Lemonworld
I want to sit in and die
(Lemonworld)

Ni börjar fatta nu va? Det finns ingenting på den här skivan som ens andas ett uns av positivism. Det var väl bara Matt Beringers sätt att skämta att säga att det var så.

Det må vara ett av de dystraste albumen man kan hitta från i år men det är också ännu ett steg fram i The Nationals karriär. Varenda skiva de har gjort har varit bättre än deras föregående. Den här gången har de också belönats med relativt god kommersiell framgång.

Där man på tidigare skivor varit lite ojämna så har man här lyckats skapa elva väldigt starka sånger. Det finns inget parti på skivan som är svagt. Ett av årets dystraste, ja, men även ett av årets absolut bästa album.