24 bra album från 2010: Del 5

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Joanna Newsom - Have One On Me

När jag såg Joanna Newsom live på Accelerator i Malmö sommaren 2005 hade jag inte lyssnat särskilt mycket på debuten The Milk-Eyed Mender innan. Jag gillade skivan och bara det att någon spelade popmusik på harpa fick mig extra intresserad. Men det var andra band den där dagen som jag var mer intresserad av på förhand(Sonic Youth!). När Joanna Newsom sedan steg in på scenen, satte sig vid sin jättelika harpa och nästan viskade ett litet försynt hello till publiken innan hon började spela en helt ny låt som höll på i över tio minuter så förändrades hela min bild av henne. Det var en lysande konsert och låtarna från The Milk-Eyed Mender fick ett helt nytt liv. Men det var ändå den där första låten som var förtrollande.

Året efter så kom då nästa skiva, Ys, en skiva med endast fem låtar med en speltid på femtiofem minuter. Jag golvades direkt av de långa intressanta historierna som texterna bjöd på. Bakom Newsoms harpspelande bjöds man på fantastiska orkesterarrangemang av Van Dyke Parks. Ys är en ambitiös skiva som kräver sin uppmärksamhet av lyssnaren under den knappa timmen men oj så fantastiskt vacker den är. Det är en av de bästa skivorna jag någonsin hört.

Sedan Ys har vi väntat i fyra långa år på en ny skiva från Newsom. Hon har i och för sig varit rätt upptagen. Hon har turnerat världen runt, extraknäckt som fotomodell och dejtat Saturday Night Live-stjärnan Andy Samberg med allt vad det innebär (fast det är svårt att tycka synd om människor som tvingas gå på Oscars-galan).

När det i början av året kom lite information kring nya skivan så var det en sak som stod ut extra mycket. Det skulle bli en trippel-skiva. En trippel-skiva! Vem har någonsin lyckats med något sådant? Sandinista av The Clash är ju rätt underskattad men i övrigt finns det ju väldigt få som ens lyckats med en dubbel-skiva. Nog fick man en rätt dålig magkänsla där.

Arton låtar på lite drygt två timmar är vad Joanna Newsom bjuder på med Have One On Me. De stora överdådiga arrangemangen av Van Dyke Parks är borta och istället får harpan och pianot en mer framträdande roll. Här finns fortfarande några riktigt långa låtar med fantastiska historier men den första låten som det bjöds på från skivan var 81 som klockar in på under fyra minuter.

Det är svårt att inte tänka på Joni Mitchell och hennes album Blue när man lyssnar på Have One On Me. Det är samma sort sparsmakad akustisk folkpop och Joanna Newsoms röst har också utvecklats och fått ett mer vuxet uttryck här.

Även om jag personligen föredrar Ys så kan jag inte förneka att det här är en väldigt bra skiva och Joanna Newsom visar att hon vägrar stå still och hela tiden letar efter nya sätt att uttrycka sig på.