24 bra album från 2010: Del 13

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Sufjan Stevens - The Age Of Adz

2004-2005 var Sufjan Stevens namnet på mångas läppar. Han hade på två år släppt tre stycken hyllade album. Två av dessa var temaskivor om delstater, Michigan och Illinois, i USA. I en intervju sa Sufjan att han planerade att göra en skiva om varenda stat. Ett fullständigt omöjligt projekt förstås, men eftersom han släppte skivor i sådan snabb takt så tog folk honom på orden.

Sedan väntade vi, väntade och väntade lite till utan att det kom några nyheter om en ny skiva. Istället passade han på att skriva låtar och producera en (väldigt bra) skiva åt en präst och dennes fru kallad The Welcome Wagon. Och när det till slut kom nytt material från honom själv så var det ett sorts soundtrack till en konstinstallation, The BQE. Det gick till och med rykten om att han skulle lägga av med musik helt och hållet. När det gällde delstatsprojektet gick han ut och sa att det uttalandet var menat som ett skämt.

Men så i höst så dök det från ingenstans upp en helt ny EP, All Delighted People, och även nyheter om en helt ny fullängdare, The Age Of Adz. På All Delighted People kunde man höra ett delvis nytt sound, men mycket var ändå sig likt. De flesta spåren var försiktiga små akustiska spår.

När sedan fullängdaren dök upp så var det något helt annat. Borta var banjon som ackompanjerat honom genom alla år och istället hade elektroniska instrument tagit mycket större plats. Även textmässigt var det helt andra teman än tidigare där religion tagit stor plats. På den här skivan låter Sufjan mer arg och frustrerad än tidigare och många reagerade på att han faktiskt svor på en låt.

Banjo eller elektronik spelar dock ingen större roll visar det sig. Sufjans känsla för att skapa popmelodier är vad som gör honom så stor och även om vi hör ett betydligt skitigare sound här så lyser de där popmelodierna igenom. Det stora mästerverket på den här skivan är avslutande Impossible Soul. Ett epos på 25 minuter som har flera olika faser musikaliskt och där Sufjan låter känslorna flöda.

Jag tror inte någon kunde tänka sig att Sufjan Stevens skulle släppa ett sådant här album, men jag är i alla fall glad att han gjorde det. En av årets absoluta höjdare.