24 bra album från 2010: Del 9

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Hot Chip - One Life Stand

Accelerator var en fantastisk liten indiefestival. I början på 2000-talet så ägde den rum under tre olika dagar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag åkte till Malmö varje år mellan 2003 och 2006 för att gå på den här lilla festivalen. Varenda år med ett par tre band som jag verkligen såg fram emot att se men när jag väl åkte hem därifrån så var det alltid något eller några helt andra som hade imponerat på mig. 2006 var det bandet Hot Chip.

När jag fick reda på vad det var för band som skulle spela på festivalen så brukade jag alltid se till att provlyssna på dem innan jag åker dit. Men oftast hann det inte bli mer än någon slölyssning av senaste albumet. När jag åkte till Malmö 2006 var det framför allt för att se Death Cab For Cutie. Hot Chip hade jag knappt hunnit lyssna på alls men tyckte det lät bra nog för att se till att se dem också, och tur var väl det. Deras elektroniska soulpop var fantastisk att lyssna på live och hela framförandet var lysande. Efteråt köpte jag deras skiva The Warning och den stora anledningen till att Hot Chip ligger sexa på min last.fm-lista över mest spelade artister är att jag lyssnade på den skivan hela tiden.

The Warning var en fantastisk skiva. Där fanns ett gäng riktiga klubbhits men också några lite mer souliga laid back-spår. Det hade hittat en perfekt mix. När uppföljaren Made In The Dark kom 2008 var så hade jag förstås skyhöga förväntningar på det. Det visade sig vara en bra skiva (jag tror inte Hot Chip kan göra en dålig skiva) men jag blev lite besviken ändå. De hade ett steg närmre klubbscenen och jag kände att den var lite väl hård.

Med One Life Stand tycker jag de har hittat tillbaka till det som gjorde dem så bra 2006. Här finns ett par klubbdängor, men de är betydligt mjukare än de låtar som fanns på Made In The Dark. De har dragit ner tempot ett par snäpp och soulen får större plats här, vilket passar dem alldeles utmärkt. Det som saknas här och som fanns på The Warning är de där omedelbara hitsinglarna som Over And Over, And I Was A Boy From School och titelspåret, men då är jag rätt petig. Som helhet är det här ändå ett av årets bästa album.