24 bra album från 2010: Del 24

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Robyn - Body Talk

Man börjar undra om Lukas Moodyson visste något vi andra inte hade en aning om när han lät Robyns Show Me Love vara med på soundtracket till Fucking Åmål bland Broder Daniel, Yvonne och andra indieartister. Det här var ändå tjejen man hånade för att hon plagierat skvallerbytta-bing-bång-låten till Do You Really Want Me.

Idag hånar ingen Robyn. Det är egentligen en helt osannolik resa hon gjort från att vara storbolagets gunstling (till hitsen slutade komma och de bara sparkade ut henne) till att vara en av indievärldens största artister. Man börjar faktiskt undra hur mycket talang det egentligen finns hos artister på de stora skivbolagen som aldrig kommer till användning.

Att Robyn är väldigt smart visar hon genom att släppa flera korta skivor under året. För att finnas i medvetandet hos musiklyssnarna idag måste man hela tiden släppa nya låtar. Att släppa en skiva på 2-3 år är inget att rekommendera idag. Folk hinner glömma bort en, oavsett hur stora framgångar man hade med skivan innan.

Det är förstås inte bara det att hon släpper låtar hela tiden utan att det är väldigt bra låtar som tilltalar alla. Jag tycker inte det är årets bästa skiva, men utan tvekan tycker jag att Robyn är årets artist. Det trodde jag aldrig jag skulle säga för 10-15 år sedan.

24 bra album från 2010: Del 23

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Arcade Fire - The Suburbs

Arcade Fire är ett indieband på ett litet skivbolag som gör musik och uppför sig som om de vore stora jättar i klass med Bruce Springsteen. Allting är storslaget i deras musik. De gör skivor på stora teman. Funeral handlade om förlusten av människor nära dig och The Neon Bible om tro. Det är rätt tunga teman det.

Den här gången har de valt att avhandla vardagen i förorterna och det är inte direkt någon munter vardag. Det verkar handla mycket om människor som försöker fly verkligheten och inte pratar med varandra längre.

Det är storslaget och lysande som vanligt när Arcade Fire gör en skiva. Där man ofta kan bli trött på en skiva efter ett par genomlyssningar så hittar man hela tiden nya favoritpartier i deras musik. Skivan växer för varje gång man lyssnar på den.

24 bra album från 2010: Del 22

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Beach House - Teen Dream

När 2008 års Devotion dök upp fick Beach House fina recensioner och det var en tillräckligt bra skiva för att man skulle bli nyfiken på vad de skulle göra härnäst. Men inte hade jag förväntat mig att de skulle ta ett sådant jättesteg framåt.

Teen Dream är full med drömska långsamma små melankoliska melodier. Victoria Legrands mörka stämma är fullständigt hypnotiserande. En fantastisk skiva att njuta av i vintermörkret.

Dessutom är den inspelad i en kyrka, bara en sådan sak gör den intressant.

24 bra album från 2010: Del 21

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

The National - High Violet

I en intervju för rätt länge sedan påstod Matt Beringer, sångare och textskrivare i The National, att de på det nya albumet skulle låta positivare än någonsin. Det behöver egentligen inte betyda särskilt mycket eftersom deras fyra tidigare album inte precis är några muntra historier. Men jag tror inte man tänkte sig att de första textraderna med Matt Beringers djupa baryton skulle vara

It's a terrible love
And I'm walking with spiders
(Terrible Love)

Det blir inte direkt positivare i de övriga låtarna.

Sorrow found me when I was young
Sorrow waited, sorrow won
(Sorrow)

With my kid on my shoulders i try
Not to hurt anybody I like
But I don't have the drugs to sort,
I dont have the drugs to sort it out
(Afraid Of Everyone)

You and your sister live in a Lemonworld
I want to sit in and die
(Lemonworld)

Ni börjar fatta nu va? Det finns ingenting på den här skivan som ens andas ett uns av positivism. Det var väl bara Matt Beringers sätt att skämta att säga att det var så.

Det må vara ett av de dystraste albumen man kan hitta från i år men det är också ännu ett steg fram i The Nationals karriär. Varenda skiva de har gjort har varit bättre än deras föregående. Den här gången har de också belönats med relativt god kommersiell framgång.

Där man på tidigare skivor varit lite ojämna så har man här lyckats skapa elva väldigt starka sånger. Det finns inget parti på skivan som är svagt. Ett av årets dystraste, ja, men även ett av årets absolut bästa album.

24 bra album från 2010: Del 20

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Local Natives - Gorilla Manor

Ok, jag fuskar lite grann här. Local Natives debut släpptes i Sverige redan i slutet av förra året eftersom musiktidningen Sonic gjorde ett stort reportage om dem då och hade dem på framsidan av numret. Men i resten av världen släpptes det först i februari i år. Så jag väljer att räkna det som ett album från i år.

Men även om så inte varit fallet så hade den förtjänat att vara med på en lista över årets bästa album ändå. Idag blir ett album gammalt på en månad eller två. Det släpps så oerhört mycket musik hela tiden så man går från olika album från dag till dag och ofta glömmer man bort albumen man hört tidigare och de får samla damm. Men den här skivan har jag lyssnat på varje månad sedan den kom ut. Så bra är den helt enkelt. Dessutom gjorde de ett lysande framträdande på Way Out West i somras.

Alla bör lyssna på den här skivan för det är årets skönaste pop. Även om den släpptes förra året.

24 bra album från 2010: Del 19

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Fang Island - Fang Island

Vad skönt det är med indierockband som inte tar sig själva på alltför stort allvar. Hela grejen med Weezer när de slog igenom var att de hade lite humor i sina låtar. Visst, jag är helt för med en viktig mening bakom musiken men ibland behöver man ett avbrott från det också. Så kul då att det kommer fram lite nya band som ger en det utan att behöva göra något avkall från kvalitet.

Förra året var det Japandroids som slog igenom med underbara textrader som

I don't wanna worry about dying
I just wanna worry about those sunshine girls

och

Let's get to France
So we can french kiss som french girls

För mig var Vancouver-bandet förra årets debutanter. Årets debutanter hittar vi i Brooklyn, NY.

När Fang Island själva ska beskriva deras musik gör de det genom att säga "everyone high fiving everyone else". Även om det låter som en fullständigt absurd beskrivelse av musik så passar det rätt bra ändå. Fang Island gör gitarrorienterad rock i högt tempo som det är näst intill omöjligt att sitta still till. De få textrader de har domineras av en massa yeah och woah. Det är fullt ös nästan från början till slut på den här skivan, den som letar ballader gör sig icke besvär.

Det finns ingen skiva jag tagit fram lika många gånger i år som den här. För mycket roligare än så här kan det nämligen inte bli när man lyssnar på musik.

24 bra album från 2010: Del 18

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Håkan Hellström - 2 Steg Från Paradise

Jag lyssnar inte på radio. Har inte gjort det på över tio år. Det har både fördelar och nackdelar. Fördelen är att man slipper lyssna på allt skräp som hela tiden spelas. Nackdelen är att man faktiskt missar de få guldkornen de lyckas gräva fram. Case in point, Håkan Hellström.

När alla pratade om Håkans första singel för tio år sedan så hade jag inte hört den och hade ingen koll alls på att Håkan spelat i Honey Is Cool och Broder Daniel. Eftersom alla jag kände hela tiden klagade på hur usel låten var så brydde jag mig inte om att kolla upp den alls. Till slut så kommer man ändå inte undan från en hit och när jag till slut fick höra den så förstod jag inte alls varför alla var så negativa. Det var prat om att han inte kunde sjunga, men det finns gott om andra popstjärnor (Dylan, Plura, Lundell och Winnerbäck) som inte har direkt klara sångröster men som slipper utstå sådan kritik. Hur som helst, när jag väl fick höra debuten Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg så föll jag som en fura.

Efter det där debutalbumet så har jag alltid sett fram emot en ny skiva med Håkan. Och i stort sett varenda gång har jag blivit lite besviken vid första lyssningen. Men efter flera genomlyssningar så har albumen växt till jättar (undantaget är förra skivan som jag fortfarande har svårt för). Den här gången hade jag inga sådana problem.

När jag såg den fantastiska konserten med Håkan på Way Out West i somras så spelade han en ny låt, River en vacker dröm. Låten verkade hyllas av allt och alla men jag var inte särskilt imponerad och var lite orolig för att det var sådär den nya skivan skulle låta. Nu visar det sig att den låten, som tur är, är skivans sämsta låt.

2 Steg Från Paradise börjar väldigt bra men det är andra halvan av den som fullständigt knäcker det mesta som släppts under året. Jag vet vilken dy hon varit i är den finaste balladen som skrivits i Sverige sedan Gårdakvarnar och skit. Avslutande Du är snart där får en att tänka på de episka avslutningar Kent brukar ha på sina skivor. Allt där emellan är ren perfektion.

Det är inget snack om saken, Håkan Hellström är en av Sveriges största musiker genom tiderna. 2 Steg Från Paradise är ytterligare ett bevis på det. Tveklöst Håkans bästa skiva sedan debuten och kanske till och med bästa skivan han gjort.