Semesterbok 6

Johnny Cash - Självbiografin

Jag tycker mycket om Johnny Cash. Han har gjort några av de bästa låtarna som går att lyssna på idag. Han levde ett liv som är som gjort att skriva en bok om. Problemet är bara att han redan skrivit en bok om det, Man in Black. Så vad gör man för att inte upprepa sig? Eftersom han levde ett så händelserikt liv finns det förstås en massa historier som inte fanns plats i hans första bok, men själva historien om hans liv fick ju plats redan i den. Så i den här boken får man iofs en hel massa underhållande anekdoter, men många av dem handlar egentligen inte om Johnny själv utan om personer runt honom. Vi får reda på en del om Roy Orbison, Jerry Lee Lewis, Elvis Presley, Carl Perkins, familjen Carter och flera andra personer i hans närhet.

Vill man ha en mer ingående historia om hans liv är Man in Black ett bättre ställe att börja på, men om man vill fördjupa sig så duger den här boken bra. Fast är man inget jättefan eller inte särskilt intresserad av 50-talscountry kan man nog hoppa över den. Det finns en del underhållande anekdoter men det är inget som får en att se fram emot nästa sida hela tiden.

TV-spelsvåldet

Jag har ju skrivit tidigare vad jag tycker om behandlingen av Manhunt 2 men Peter Ottsjö på Aftonbladet har skrivit ett rätt intressant inlägg i spelbloggen som fick mig att tänka på en sak. Det finns inget spel som utlöst sådana aggressioner som Kick Off 2.

För de som inte vet var Kick Off 2 det absolut bästa fotbollsspelet till Amiga (en del menar väl att Sensible Soccer var bättre men det var ju bara en ripoff på Kick Off-serien). Det fick full pott i varenda recension och det var det enda spelet som gällde om man skulle spela fotboll på datorn. Det var värt sina höga betyg för det var stenkul att spela. Det gick fort, man hade kanonkontroll på bollen, man hade bra överblick och man kunde göra härliga kanonskruvar. Så hur kan ett sådant gulligt litet spel utlösa aggressioner?

Jag satt och spelade en turnering när jag var hemma själv någon dag och hade således enbart datorstyrda motståndare. Nu var det så att så fort den datorstyrda motståndaren bara sprang rätt på min spelare som hade bollen så föll min spelare. Fast om jag försökte samma sak mot en datorstyrd spelare med boll så var det fortfarande min spelare som föll. När det här hänt tillräckligt många gånger så blev jag så jäkla rasande att jag drog ut disketten ur diskettstationen. Sedan kastade jag disketten allt vad jag orkade mot väggen. Efter det hämtade jag disketten, slängde in den i diskettstationen och formaterade den. Jag tror aldrig jag varit så rasande som jag var den gången.

Nåväl, det där var ju bara en engångsföretelse säger ni då. Nix, det var det inte alls och nästa gång var det inte jag som blev galen. Den här gången var jag hemma hos en kompis tillsammans med några andra och vi bestämde oss för att spela en turnering i Kick Off 2. Vad som hände sedan var att kompisen vi var hos fick stryk i en match mot sin granne. En liten snorunge som var fyra år yngre och som flinade hela tiden. Så vad kompisen gjorde var detta. Han tog fram en skruvmejsel, skruvade upp botten på joysticken, drog loss alla sladdar inne i den och knölade ihop till en boll och till sist så slog han sönder vad som var kvar av den. Det här var alltså en kompis som inte heller visade några som helst aggressioner annars. Men nu trasade han sönder en joystick som väl kostade iaf ett par hundra kronor och när man var 15-16 år gammal hade man inte så värst mycket pengar. Vi fick ha en liten paus i turneringen medan jag stack hem och hämtade en joystick till så vi kunde slutföra turneringen.

Så var mer uppmärksam mot små gulliga spel som inbjuder till turneringsspel. Det är de som leder till våldsamheter i verkligheten.

Ingen pangstart för allsången

Allsång på skansen succéstartade på SVT igår med hela 2265000 tittare, en siffra man inte nått upp till sedan 2001. Men nu kan bloggen avslöja att en stor del av tittarna som bänkat sig framför TV:n blev mycket missnöjda, och inte bara för att The Ark och Electric Banana Band är usla. De hade förväntat sig mycket mer efter att det kablats ut att allsången var bombhotat.

Kent Wallin, 30, hade mycket att säga om saken.
- Jag pratade med Anders Lundin, som är min halvbror, tidigare under dagen och han sa att man sett Al Qaida springa omkring utanför skansen med små miniatyrvätebomber. Han skickade mig en bild och eftersom jag gått el så vet jag hur sådana ser ut. Sedan sprang jag iväg och fängslade terroristerna men de hade redan gjort sig av med minivätebomberna.
- Jag trodde verkligen att scenen skulle sprängas bort när jag kollade på min 150" plasma-TV och blev mycket besviken när inget hände. Jag och min flickvän fick trösta oss med maskgodis och Coca Cola.

Snel Hest, 13, har precis bosatt sig i Sverige och förstod inte hur det här programmet kunde vara så populärt.
- Jak er ingen klad hest, sade han i ett uttalande till bloggen men såg betydligt gladare ut efter att ha fått lite havre och en klapp.

Heinz Wittenborg, 78, var också mycket besviken på att Electric Banana Band framförde en reklamlåt som gav Naturvårdsverket gratis PR för sin batteriinsamlingskampanj.
- Jag har levererat kaffe till SVT-anställda så länge jag kan minnas och vad har jag fått för det? Några småmynt, det är vad jag fått! Och vad är det för ynkling som inte gör något av bombhotet? Sådant där hade vi inte tillåtit i armén, han borde skämmas ta mig fan!
- Vi hade ju så sett fram emot att se en riktig bang.

Det blev kanske en succéstart men verkligen ingen pangstart av Allsång på skansen.

Semesterbok 5

Stephen King - Allt kan hända

När jag var liten så älskade jag att läsa. Vi bodde granne med ett pensionärshem och i källaren på baksidan av pensionärshemmet så fanns byns lilla bibliotek. I det biblioteket jobbade min mors moster. Jag gick dit nästan varenda kväll det var öppet, vilket var två dagar i veckan om jag inte minns fel (och en under dagtid också för att skolan (som vi också bodde granne med) skulle kunna komma dit någon gång). Jag fungerade nästan som en anställd där trots att jag bara var runt tio år gammal. Jag hjälpte till att sätta upp böcker och sortera rätt när folk hade tagit ut böcker och satt dem på fel ställe. Jag fick listor med gamla böcker som skulle sorteras bort ur sortimentet (det fanns begränsat med plats och det kom hela tiden nya böcker) och hjälpte till med det och ibland fick jag hjälpa till med utlåningen, om min mors moster såg på. Jag lånade hem massor med böcker, förvisso inte bara vanlig ungdomslitteratur utan en hel del serieböcker också. Jag älskade verkligen att läsa.

Men när högstadiet började så försvann intresset nästan helt (det var många intressen som försvann då och det fanns förklaringar till det). Mammas moster hade blivit gammal och slutade jobba på biblioteket, ersättaren var iofs trevlig men eftersom eftersom jag nästan helt slutade läs. De enda gångerna jag var där för att låna böcker om akvariefiskar som var min stora hobby på den tiden. Jag slutade inte läsa helt, men närapå.

När jag gick gymnasiet förändrades min situation igen och efter ett tag så fick jag tillbaka suget att läsa. Så jag gick ner till det lokala biblioteket igen för att se mig omkring. Jag letade inte efter något speciellt men fastnade ändå till slut av en väldigt tjock bok av Stephen King. Jag hade under min tidigare läsperiod läst åtminstone både Carrie och Cujo och tyckt om dem båda så jag beslöt mig för att ta med mig den här tjocka boken med mig hem. Jag läste ut den där tegelstenen på över 700 sidor på en helg. Den hette Köplust och kom att bli den största orsaken till att jag fick ett större läsintresse igen.

Stephen King har sedan dess varit min favorit. Jag vet att mycket av det han släppt ifrån sig inte är särskilt bra men det finns nästan alltid något i hans romaner jag gillar. Och så finns det förstås de där ruggigt bra titlarna också (be mig inte räkna upp dem för listan blir för lång). Däremot har jag aldrig varit riktigt förtjust i hans novellsamlingar. Det är lite som att han inte låter sina historier utvecklas utan de förkortas och blir inte särskilt bra. Det finns förstås undantag. Children of The Corn tex som är en lysande novell, filmatiseringarna är däremot inget vidare. Det var alltså med lite skepsism jag började läsa den här novellsamlingen med 14 berättelser samlade.

Den här samlingen är inte direkt något undantag även om klassen rent generellt på historierna här är bättre än i många av de andra novellsamlingarna som släppts i hans namn. Där brukar det oftast finnas riktiga bottennapp med men det finns det inte här. Historierna är fina hantverk men det fattas för det mesta något, och flera av dem skulle behövt utvecklas lite grann. Det finns absolut potential i dem.

Det är stor skillnad om man jämför med de lysande kortromansamlingarna Sommardåd, Vinterverk och Mardrömmar. Där har karaktärerna utvecklas mer och historierna fått det utrymme som de behöver. Flera av berättelserna i de här samlingarna har dessutom blivit bland de bästa filmatiseringar som gjorts av Kings verk (Stand By Me, The Shawshank Redemption, Apt Pupil, Secret Window och The Langoliers).

Det finns ett par verk i den här novellsamlingen som har filmatiserats också. 1408 (regisserad av Mikael Håfström) hade premiär i USA i helgen och har fått mycket fin kritik. Dessutom tog den sig upp som tvåa på biolistan. Det förvånar mig inte direkt för just den novellen har massor av potential. De första tio sidorna är mycket lovande men sidan faller det nästan pladask. Det går alldeles för fort fram och den hade behövt åtminstone dubbelt så många sidor. Som film tror jag den passar perfekt när man utvecklat historien lite.

Den andra novellen som filmatiserats är En åktur i kulan (Riding The Bullet). Den passade inte särskilt bra som film men jag kan förstå varför man ville filmatisera den. Novellen är nämligen mycket bra och en av två favoriter i den här samlingen. Här har vi en novell som både är riktigt kuslig men samtidigt ställer den där frågan om man är villig att ge sitt liv för någon man verkligen älskar. Det är en tänkvärd liten berättelse och den bör definitivt åtnjutas i den skrivna versionen och inte i den filmade.

Min absoluta favorit är dock en berättelse som heter Vägviruset drar norrut. Det är lite av den gamla galna King som dyker upp i den. Det är både kusligt och spännande på en och samma gång och jag älskar verkligen slutklämmen. Helt klart bland det bästa jag läst av honom i novellväg.

Sammanfattningsvis kan man väl ändå säga att det kanske inte är någon mening att köpa samlingen och plöja igenom 450 sidor om man inte är ett stort King-fan (som jag). Däremot kan jag rekommendera att man traskar ner till sitt bibliotek, lånar boken och läser igenom de två riktigt läsvärda historierna. Vem vet, kanske blir någon lika läsgalen som jag blev när jag fastnade för Stephen King.

Fynd i DVD-lådan

Jag tycker om film. Bra film dvs. Nu har jag knappt sett någon film det här året eftersom jag blir så besviken på hur dåliga de är hela tiden. Igår kväll försökte jag tex kolla på Heights. Med så bra betyg på IMDB och en imponerande skådislista hade jag lite förhoppningar om att den skulle vara bra. Den var väl inte direkt dålig men oerhört ointressant och jag stängde av efter en timme när jag märkte att jag tänkte på annat istället för att kolla.

Så idag bestämde jag mig för att rota i filmlådan "3 för 99:-" när jag var iväg och handlade. Sådana här fynd kan man hitta där:

The Hours (2002)

Lysande film som hade 9 Oscars-nomineringar men som till slut bara belönades med en statyett (Nicole Kidman, bästa kvinnliga huvudroll). Varenda rollprestation i den här filmen är lysande. Efter att jag sett den kilade jag ner till biblioteket och lånade boken Mrs Dalloway av Virginia Woolf och det är absolut en av de bästa böcker jag läst (ett tips till alla bokslukare där ute!). Jag passade på att läsa boken som filmen baseras på också och jag måste säga att det är sällan jag sett någon göra en bättre överföring från bok till film.

The Man Who Wasn't There / Storytelling (2001 / 2001)

Två mycket bra filmer för sammanlagt 33 spänn (eller 39 om man inte köper fler). Det är nästan löjligt billigt. Visst, The Man Who Wasn't There är långt ifrån bröderna Coens bästa film. Den kommer inte ens nära mästerverk som Fargo och The Big Lebowski men det innebär inte att den inte är bra. Det innebär bara att man gör rätt dumma jämförelser för om man istället jämför med andra filmer som kommit ut det här årtusendet så ligger den väldigt högt upp.

Storytelling är inte heller Todd Solondz bästa film men jag tycker den är väldigt underskattad. De båda historierna som berättas i den här filmen är intressanta och håller mig fast samtidigt som de båda utgör en helhet som inbjuder till funderingar efteråt. Det är sådant jag vill ha ut av en riktigt bra film (de gångerna jag inte kollar på action eller skräck för ren underhållning).

Min date med Drew (2004)

En film jag inte sett tidigare men som jag velat se en längre tid, det har bara inte blivit av. En kille ska på 30 dagar och med endast 1100 dollar på fickan försöka fixa en date med Drew Barrymore och samtidigt dokumenterar han hela jakten. Jag tycker det är intressant att se hur svårt (eller enkelt) det är för en helt vanlig kille att komma nära en stor Hollywood-stjärna. Filmen vann flera priser på diverse filmfestivaler.

(EDIT: Nu har jag sett filmen och den var fantastiskt bra)

Fyra filmer varav tre jag vet är bra för endast 99 spänn, det är billigare än att hyra dem. Det kan löna sig att leta i de där lådorna för det finns faktiskt en hel del att fynda där.

Monday mourning

Saker som fått mina ögon att tåras idag.

1) Scenen i Walk the line när Johnny Cash (Joaquin Phoenix) och June Carter (Reese Witherspoon) sjunger Jackson och Cash friar till Carter.

2) Låten Dear Sons and Daughters of Hungry Ghosts av Wolf Parade

I got a hand
So I got a fist
So I got a plan
It's the best that I can do
Now we'll say it's in God's hands
But God doesn't always have the best goddamn plans, does he?

3) Låten I'll Believe In Anything av Wolf Parade

If I could take the fire out from the wire
I'd share a life and you'd share a life
If I could take the fire out from the wire
I'd share a life and you'd share a life
If I could take the fire out from the wire
I'd take you where nobody knows you
And nobody gives a damn
I said nobody knows you
And nobody gives a damn

And I could take another hit for you
And I could take away your trips from you
And I could take away the salt from your eyes
And take away the spitting salt in you
And I could give you my apologies
By handing over my neologies
And I could take away the shaking knees
And I could give you all the olive trees
Oh look at the trees and look at my face
And look at a place far away from here

Förlot

Låt gå för den här gången då!

Dagens roligaste

Semesterbok 4

Paul Auster - Dårskaper i Brooklyn

Paul Auster är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag räknar Månpalatset och Slumpens musik till två av de bästa böcker jag någonsin läst. Jag älskar New York-trilogin, I de sista tingens land och Timbuktu. Att uppfinna ensamheten, Illusionernas bok och Orakelnatten har stycken av genialitet som jag bara avgudar. Jag har helt enkelt aldrig läst något dåligt skrivet av Paul Auster. Det är också därför jag väntat så länge på att läsa denna bok. Den fick nämligen rätt svala recensioner och jag ville inte förstöra min bild av Paul Auster som en lysande författare. Men som vanligt så blev jag inte särskilt besviken.

Boken inleds med meningen "Jag letade efter ett fridfullt ställe att dö på". Med en sådan inledning kan man ofta gå händelserna i förväg och nästan lista ut hela handlingen av en bok. Inte när det gäller Paul Auster. Det jag älskar allra mest med hans verk är att de är så icke-linjära. Det finns ingen normal början och inget logiskt slut i hans berättelser. I Dårskaper i Brooklyn får vi följa Nathan Glass, en gammal försäkringssäljare som efter att ha överlevt lungcancer bestämmer sig för att flytta till Brooklyn i New York. Sedan börjar en historia där han samlar ihop en massa pinsamma minnen för att skriva en bok och i en vanlig bok är det vad handlingen skulle gå ut på. Följa Mr Glass medan han slutför sin bok. Men den där storyn försvinner rätt snabbt, istället träffar han genom rena slumpen diverse släktingar och andra människor genom hela boken och det bildas mindre sidhandlingar. En del av dessa får man följa till sitt slut men andra kan helt plötsligt överges. Personer och platser trillar in helt plötsligt och kan få en stor roll i en del av berättelsen men sedan försvinner de lika plötsligt som de dök upp och det sägs inte ett ord mer om det i boken. Det är det här jag älskar med Paul Auster. Man får inte alla svaren serverade på ett silverfat utan när man har läst klart en bok av honom så kan man fortsätta själv genom att bestämma själv vilket öde som väntade de personer som plötsligt försvann.

Med detta sagt så måste jag ändå säga att just den här boken inte tillhör hans toppverk. Precis som vanligt finns det stunder som jag bara älskar men boken tar inte tag i mig på samma sätt som andra verk av honom gjort. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Det är fortfarande en väldigt bra bok men den står sig ändå ganska slätt i jämförelse med hans bästa verk.

Paul Auster är kanske inte den lättaste författare att läsa. Hur som helst kan jag bara rekommendera att man iaf provar på någon bok av honom. Vissa kommer att tycka att det är uselt och dötråkigt, men för de som liksom jag fastnar för honom är det en fantastisk upplevelse att ta sig igenom hans storslagna verk.

Moralpanik

Egentligen bör man inte vara ett dugg förvånad att den unga tv-spelsindustrin nu genomgår exakt samma moralpanik som skedde för drygt 25 år sedan med införandet av hemvideon. Folk kunde enkelt hyra filmer med extremt mycket våld och det blev förstås ett jävla liv om den saken. Idag skrattar vi mest åt saken och det görs (betydligt brutalare) nyversioner av filmerna som var i skottgluggen då. Det är dags att sätta skrattet i halsen nu.

Den relativt unga spelindustrin är full med myter som inte alls stämmer. Den största av dem är förmodligen att tv-spel är något för barn. Det där stämde säkert för 20 år sedan men absolut inte idag. De absolut största och mest uppmärksammade spelen idag görs för en vuxenpublik. Bland alla producenter av tv- och datorspel får Rockstar Games sägas tillhöra de absolut största och deras största spelserie heter Grand Theft Auto. Rockstar Games har under flera år fått ta emot den mesta skiten som moralister vill anklaga tv-spelsbranschen för. I GTA-serien flödar våldet, och det har förstås medfört massiv kritik. När GTA: San Andreas släpptes för ett par år sedan kom det lite senare en mod till spelet som gjorde att man fick se spelfigurerna nakna och ha sex. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Spelet togs bort från hyllorna och man kom att ändra den åldersgräns spelet fått i USA (Maddox har skrivit en helkul ironisk körnika om det hela här).

Men det är inte bara GTA-serien som fått utstå kritik. Senast i raden var spelet Bully som på det stora hela är en spelversion av Ondskan. Moralister har försökt trycka i folk att spel inte alls är som litteratur eller film eftersom man i spelen utför handlingarna själv och således tränas till mördarmaskiner. Jag har inget emot att ett antal knäppgökar tycker något sådant fullständigt korkat eftersom sådant normalt sett ignoreras. Men problemet är att väldigt många tror på vad dessa knäppgökar säger. De har ingen koll på spelindustrin eftersom de aldrig spelat något själva och väljer därför att tro på allt som basuneras ut från diverse lobbygrupper.

Den 10 Juli var det meningen att Rockstar Games skulle släppa spelet Manhunt 2, nu vet ingen riktigt vad som kommer att hända. Det första Manhunt sägs vara det mest våldsamma som getts ut i spelväg (jag har inte själv spelat så jag kan inte kommentera det själv). I grund och botten ska man mörda ett gäng människor på en mängd olika sätt, vilket såklart kan låta hemskt. Spelet fick utstå massiv kritik och ett tag togs det bort från hyllorna efter att man anklagat spelet vara orsaken till att en 14-årig pojke mördades av en 17-åring. Självklart fanns det ingenting som kunde länkas till detta påstående. Efteråt har det kommit fram att mördaren aldrig spelat spelet utan att det istället var det 14-åriga offret som hade det. Men det spelar förstås ingen roll vad som är sant eller inte, har ett spel fått en stämpel så kommer det att behålla den.

När Rockstar Games annonserade att de skulle släppa uppföljaren till Nintendos nya spelkonsoll Wii började det genast spekuleras på nätet på spelsidorna. Det speciella med Wii är nämligen handkontrollerna med rörelsesensorer som gör att om man tex ska hugga ner någon så är det bara att utföra rörelsen med handkontrollen. Något som vissa anser gör saker och ting ännu värre (hur det nu kan bli värre än att utbilda unga människor till mördarmaskiner). Nu kan spekulationerna upphöra. I Storbrittanien får inte spelet släppas alls (Australien sägs ta samma beslut) och i USA har man gett spelet Adult Only-rating (spel som får denna rating vägrar Sony och Nintendo att ge ut) istället för Mature som är det normala när det handlar om våldsamma spel. Och nu har distributören Take Two bestämt sig för att skjuta upp utgivningen.

Själv har jag sett fram emot det här spelet i snart ett halvår. Jag är inte särskilt intresserad av våldsspel annars (övriga spel jag har är rätt gulliga spel tillåtna för småbarn) men det här är något helt annorlunda. Jag är en stor skräckfilmsfantast och det absolut bästa jag vet är att se nya originella sätt att döda folk på. Det är lockelsen kring skräckfilmerna för mig, inte så mycket att bli skrämd själv för det blir jag aldrig. Det här är ren underhållning för mig. Och när det nu äntligen skulle släppas ett spel i nivå med de värsta skräckfilmerna så blev jag såklart intresserad.

För mig är det solklart att tv-spel idag ligger på samma nivå som film och litteratur och bör bedömmas därefter. Precis som med filmindustrin finns det bedmningsorgan för att sätta ut åldersgränser men än så länge bedöms inte film och spel som likvärdigt. Spel är betydligt värre, den interaktiva delen gör spelen till simulatorer och vi blir utbildade till våldsverkare. Fullständigt skitsnack förstås, men moralisterna har undersökningar. Vad man inte talar om kring dessa undersökningar är att det är när man är åtta år eller yngre som man löper risk att härma sådant som man ser. Det är precis samma resultat man ftt ut efter tidigare undersökningar gällande tv och film. Och det är förstås därför det ska finnas åldersgränser. För att skydda barnen. Men det finns ingen anledning att inte låta vuxna människor få spela spel som är skapade för dem.

Jag undrar hur länge till det ska behöva ta innan spel kommer att bedömmas som den konst- och kulturform som den verkligen är. Jämsides med litteratur och film, och inte vid sidan om som det svarta fåret. Jag tycker vi redan väntat för länge och något bör göras åt det nu.

Låt mig få spela Manhunt 2 i fred!

Semesterbok 3

Roslund & Hellström - Edward Finnigans upprättelse

Stieg Larsson är namnet på allas läppar när man pratar kriminalromaner (iaf när det gäller svenska) idag. Därefter kommer Camilla Läckberg, Liza Marklund, Leif GW Persson, Anna Jansson, Åsa Larsson och kanske några till. Och först därefter kanske man börjar prata om Anders Roslund och Börge Hellström. Det är väldigt synd det, väldigt väldigt synd.

Roslund & Hellström har visserligen haft fina framgångar. Föregångarna Odjuret och Box 21 har fått fina utmärkelser, bra recensioner och sålt i ganska stora kvantiteter när de kommit ut som pocket. Men då ska man kanske komma ihåg att kriminalromaner alltid säljer bra i pocketformat, det spelar inte alltid någon roll vem som skrivit den. Men efter att Box 21 legat på topp 10 på pockettoppen för något år sedan så trodde jag stenhårt på att de här skulle slå igenom stort med sin nästa bok. Hur det gick? Tja, om de nu slog igenom så gjorde de iaf inte det i Växjö. Vi lyckades sälja ett (!) exemplar av Edward Finnigans upprättelse i inbundet format, inklusive julhandeln. Nu har boken kommit ut som pocket och innan jag gick på semester sålde den visserligen hyggligt, men inte i närheten så mycket som Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Liza Marklund och Åsa Larsson som också kommit ut med nya pocketar nyligen.

Kriminalromaner brukar rätt ofta utgå från ett standardmanus som få författare brukar kringgå från. Någon hittas mördad, poliser letar efter mördaren, någonstans mitt i boken startar polisen ett förhållande med annan polis och/eller anhörig till offret, mördaren hittas och inte alldeles sällan är det den person, eller någon i dennas omedelbara närhet, som polisen startat ett förhållande med som är skyldig. Inte ens Stieg Larsson skiljer sig på de här punkterna. Det gör däremot Roslund & Hellström.

Deras kriminalromaner utgår istället ifrån viktiga sociala och etiska frågeställningar. Kan det vara rätt med "öga för öga" ibland? Får man som offer ge igen? Får man ta lagen i egna händer någon gång? Kan man som anhörig någonsin få upprättelse? Vem bryr sig om en missbrukare? Och de är inte alldeles sällan fruktansvärt brutala.

Jag tänker inte säga någonting om handlingen eller huvudpersonerna i den här boken för det spelar egentligen ingen roll. Det här är så mycket mer än en simpel deckare.

Älgarna demonstrerar

Jag läser morgontidningen (SvD) och fastnar vid en liten artikel som handlar om älgbeståndet i Sverige. Där går det att läsa att jägarförbundet är oroade över att älgbeståndet minskar och kräver att regeringen ska se till att det inte minskar mer. Det känns en smula... paradoxalt.

Länkarna

Har fixat till lite bland länkarna. Tagit bort bloggar som är stendöda (jag saknar Chewie-bloggen) och lagt till lite nya favoriter.

Ronneby tur och retur

Tandläkaren ringde i förmiddags och informerade om att hon fått ett återbud under eftermiddagen så det var bara att slänga sig in i bilen och köra ner till Ronneby igen. Inga hål den här gången heller som tur väl var.

Eftersom min bil står på verkstaden i Hallabro (de har inte hunnit kolla på den än) så har jag norpat föräldrarnas helt nya Toyota Auris. Det är en förskräckligt ful bil men den passar väl mina föräldrar bra. Själv tycker jag inte alls om den. Inte så mycket för att den är ful utan för att jag inte lyckas hitta någon sittställning som passar mina skadade ben bra. Jag har skjutit stolen upp, ner, fram och bak utan att hitta någon optimal sittställning vilket medför att jag har fantastiskt ont i mina ben när jag kliver ur bilen efter tio mils körning. I någon ställning så stramar det åt mina benhinnor och gör ont, i en annan är det vaderna som är på helspänn. Hur jag än gör så får jag närapå krampkänningar efter några kilometers körning och det hela bidrar till att körningen bara blir ryckig.

Jag antar att jag borde gå till någon läkare som kan kolla på mina ben för det är inte bara knäna som är trasiga, men jag ogillar sjukhus något enormt så jag står hellre ut med lite smärta då och då. Det får vänta tills det inte finns någon annan utväg.

Semesterbok 2

Jenna Jameson - Att älska som en porrstjärna

Det är väl lika bra att börja med att säga att jag normalt sett inte är särskilt intresserad av självbiografier. De flesta jag har läst har varit så uppenbart fyllda med lögner att man bara blir förbannad på skiten. Resten av dem är bara rena snyfthistorier där någon person gråter ut om hur synd det är om henne/honom och vilkas fel det är att det blivit så.

När jag började läsa den här boken hade jag inga större förväntningar. Jag skulle kanske kunna säga att jag aldrig sett en porrfilm med Jenna men då skulle jag såklart ljuga. Däremot kan jag helt ärligt säga att jag aldrig fattat vad som är så speciellt med henne. Barbieansikten med jättetuttar finns det väl miljoner av i porrindustrin.

Hur som helst känns den här biografin ärligare än många andra jag läst. Visst är det så att hon varit med om mycket grejer, både bra och dåliga, men hon skyller aldrig på någon annan. Valen har varit hennes och då får hon ta konsekvenserna av dem själv. Hon hymlar inte heller med att hon varit en riktig diva under vissa perioder och det är sällan man ser någon erkänna sådana negativa sidor av sig själv. Det är riktigt uppfriskande faktiskt.

Bilden som ges av porrbranschen känns också nyanserad. Oftast när det diskuteras om branschen så är det antingen det hemskaste som finns eller ett superbra sätt att tjäna pengar på där tjejer har all makt. Jenna, som numera har ett eget produktionsbolag, ger inte enbart en positiv bild av branschen. Redan ganska tidigt i boken varnar hon för att väldigt många bara vill utnyttja flickorna som försöker ta sig in. Men hon ger även tips på vad man ska göra för att tidigt få kontrollen över sin karriär och därmed inte hamna i några fällor.

En annan intressant grej är stilgreppet där det inte hela tiden bara ett uppradande av händelser sett från Jennas egna ögon. Medförfattaren Neil Strauss (han som skrivit The Dirt) har lagt in avsnitt i form av tecknade serier, dagboksanteckningar från Jennas gamla dagböcker, transkriptioner från porrfilmsscener, goda råd för den som vill bli porraktör/-aktris och ett stort avsnitt av boken är i form av ett samtal mellan Jenna, hennes far och hennes bror. Hade allt varit text bara rätt upp och ner hade man nog inte orkat med de dryga 600 sidorna.

Nu känns visserligen boken lite väl lång ändå. Mot slutet känns det mest som om händelser upprepar sig och det blir ointressant och man börjar undra när boken ska ta slut. Dessutom blir det ibland sidospår med skvaller om vilka kändisar som försökt (och vilka som lyckats) ha sex med henne. Oftast med mycket detaljer, det blir som rena porrnoveller instoppade i boken. Jag kan förstå att de tog med de partierna för sådant säljer såklart, men det är ändock sidospår som iaf jag skulle klarat mig utan. Fokusen ska ju ligga på Jenna och hennes liv och inte på diverse andra kändisar.

Det är iaf en helt ok självbiografi och den känns betydligt mer ärlig än många andra jag läst. Tycker man om sex, droger och rock'n roll finns det en hel del av alla de ingredienserna och för er kan jag bara rekommendera boken. Är man inte så intresserad av sådant kan man hoppa över.

Första semesterdagen

Vaknar klockan nio efter att ha sovit ut ordentligt. Det känns underbart att ha fyra veckors ledighet framför sig. Det enda jobbiga är att jag ska till tandläkaren idag och min tandläkare är i Ronneby. Egentligen borde jag kanske byta till en här uppe men jag har haft henne sedan jag fyllt 20 år och hon är toppen på alla sätt och vis. Sista gången jag var på folktandvården (första gången jag skulle börja betala för tandvården) så hittade de helt plötsligt en massa småhål och jag hade inte haft hål på säkert fem år innan dess. Dessutom var tandläkaren jobbig så jag bytte till mina föräldrars privattandläkare. Hon har inte hittat ett enda hål på alla år jag varit där. De enda andra ingreppen hon fått göra är att laga ihop en gammal rotfylld tand som ramlar ihop lite då och då och rotfylla en ny tand som hade infekterats. Jag har så gott förtroende för henne att jag inte har något emot att köra bil 20 mil en dag för att bli undersökt där istället för i Växjö.

Hur som helst så är jag på väg ner. Jag tar det ganska lugnt på vägen och lyssnar på Interpol (jag orkar knappt vänta i tre veckor till på deras kommande alster) i mp3-spelaren. När jag kört igenom lilla samhället Hallabro (ett par mil från Ronneby) så blir det 90-väg och jag gasar på men när jag ska växla upp så bara försvinner kopplingspedalen när jag trycker ner den! Va fan? tänker jag och kollar ner. Pedalen ligger ner mot golvet och det är bara att köra åt sidan. Bara för sakens skull öppnar jag motorhuven men den åker ner rätt snabbt igen, jag kan absolut ingenting om bilmekanik.

Nåväl, lite tur i oturen har jag då jag körde förbi en bilverkstad bara 500 meter tidigare. Jag knallar ner dit och de säger att de inte har tid att kolla den idag men kan göra det imorgon. Jag har inte så mycket val utan de bogserar ner bilen dit. Innan dess har jag ringt tandläkaren och inställt besöket, fanns ingen chans att jag skulle hinna. Sedan gällde det bara att få tag i någon som kunde hämta upp mig i den lilla hålan. Ringer till en kompis och hoppas hans flickvän är hemma och kan hämta mig. Det är hon men ska såklart jobba om en kvart. Hon ringer tillbaka fem minuter senare och säger att det är ok att hon kommer lite senare till jobbet. Tack!

Föräldrarna kunde jag inte ringa för de är på semester i Slovenien. Så när jag kommer hem till dem så har jag tur igen, deras bil står i garaget och nycklarna hänger i nyckelskåpet. Så jag får låna deras bil i en vecka och så får vi hämta min bil i början på nästa vecka. En lysande start på semestern och det lär bli en jobbig utgift även om det säkert är ett enkelt fel att fixa. Blä.

Jag kan iaf tacka min lyckliga stjärna att det skedde just då och inte för ett par veckor sedan när jag var nere i skåne och körde omkring. Vad fan skulle jag gjort om skiten brakat ihop mitt i natten där?

Det blev iaf gott käk i form av kebabtallrik i Ronneby, där de har världens godaste kebab.

Semesterbok 1

Susanna Alakoski - Svinalängorna

I den här boken (som vann Augustpriset för bästa roman 2006) får vi följa unga Leena, som när boken startar inte börjat skolan än, och hennes finska familj när de flyttar in i ett nytt bostadsområde i Ystad i slutet på 60-talet. Det börjar i en väldigt positiv anda, man är visserligen fattiga men det är ett modernt hem och socialen hjälper till. Leena har inga vänner alls utan umgås mest med sina två syskon och sin hund.

Från denna start får vi följa Leena när hon växer upp, träffar nya vänner och lär sig saker genom att tjuvlyssna på de vuxnas samtal. Hennes föräldrar dricker redan i början av boken en hel del vin och bråkar ganska mycket men klarar ändå av sköta om familjen och jobba. Men ju längre in i boken desto mer kaotiskt blir det och den begåvade Leena blir den som drabbas mest.

De två första tredjedelarna av boken går ganska snabbt framåt och drivs ganska mycket av dialog. Den sista tredjedelen därmot är helt annorlunda och istället får man följa Leenas tankar kring hela hennes situation.

Jag måste nog säga att boken inte levde upp till mina förväntningar. Den är helt ok men nog måste det ha skrivits bättre böcker i Sverige förra året? Det jag har att invända på är att personpoträtten är rätt klena och att det går lite väl snabbt framåt ibland. Man går in på sidospår som senare inte alls följs upp och då börjar man undra varför de över huvud taget var med alls från början? Hade Alakoski fyllt på lite mer i mitten av boken så tror jag den blivit mycket bättre.

Annars är det en historia som greppar tag, som är ganska lättläst och som helt klar har sina poänger. Kanske är jag kräsen men jag kräver lite mer. Jag rekommenderar hellre Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt eller I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell för lysande struliga barndomsupplevelser.

Frihet

Idag är jag ledig. Jag är ledig fram till 16 juli. Hurra! Jag har längtat efter semestern i ungefär en månad och nu är den äntligen här.

Ok, vad ska jag göra nu?

Oops

Jag är inte så bra när det gäller det ekonomiska. Sedan jag fick heltidsjobb har jag ganska mycket mer att röra mig med varje månad och risken med det är att jag bara beställer saker utan att tänka efter särskilt mycket. Jag har ju råd. Problemet då är att det aldrig blir något sparande av pengar. Jag kollade igenom vad jag har beställt för tillfället som jag inte fått och betalat för än. Det blev en rätt lång lista.

Hot Chip - The warning (2-LP)
Hot Chip - DJ Kicks (2-LP)
Hot Chip - My piano (12")
Differnet - The title of this record... (CD)
Differnet - Collapsing universe (CD)
The Polyphonic Spree - The fragile army (2-LP)
Daniel Johnston - Yip jump music (CD)
Daniel Johnston - Continued story / Hi how are you (CD)
Xiu Xiu - The air force (LP)
Frog Eyes - Folded palm (CD)
Frog Eyes - The bloody hand (CD)
Frog Eyes - The golden river (CD)
Joanna Newsom - Joanna Newsom & The Ys street band EP (12")
Beach Boys - Smiley smile / Wild honey (CD)
Beach Boys - 15 big ones / Beach Boys love you (CD)
Beach Boys - Surfin safari / Surfin USA (CD)
Beach Boys - Little deuce coupe / All summer long (CD)
Beach Boys - Friends / 20/20 (CD)
Art Brut - Bang bang rock and roll (LP)
Tracey Thorn - Raise the roof (12")
Wolf Parade - Wolf Parade EP (12")
Architecture in Helsinki - Heart it races remixes (12")
White Stripes - Icky thump 1 (7")
White Stripes - Icky thump 2 (7")
!!! - Must be the moon (12")
Junior Boys - Dead horse EP 1 (12")
The Knife - Marble house (12")
Manhunt 2 (Wii-spel)

Jag får nog lugna ner mig lite grann nu.

10 skivor jag tar med mig till en öde ö

Det är varmt ute nu och semestertiden är på gång. Så självklart börjar medierna skrämma upp oss med bränder och hur vi ska klara oss från inbrott. Jag tog en titt på min skivsamling och kom fram till att jag skulle bli helt bedrövad om den brann ner eller om någon beslutade för att sno allt. Musik är så mycket mer än ett nöje för mig, det handlar till stor del om känslor. Många av skivorna i min samling har haft en oerhört stor betydelse för mitt liv och jag kan tom gå så långt som att säga att en av dem räddade mitt liv.

Så jag tog fram tio skivor som är absolut nödvändiga för min överlevnad. Tio skivor som är ett måste om jag tvingades leva ensam på en öde ö (låt oss glömma hur tusan jag skulle kunna spela dem där, bara låtsas om att det går på något sätt). Det handlar absolut inte om de tio bästa skivorna som gjorts i mitt tycke, även om några givetvis skulle finnas med på den listan också. Det här blev resultatet (i kronologisk ordning).

Beach Boys - Pet Sounds (1966)

Jag har ungefär 1000 skivor i min samling. Av dem så är väl närmare 99% från 1975 och framåt. Jag har inte en skiva med Beatles, Bob Dylan, Led Zeppelin, Neil Young, Rolling Stones, Johnny Cash (trots att jag tycker mycket om honom) eller Elvis (som jag tycker om ännu mer). Jag vet inte riktigt varför det blivit så. Det är kanske för att jag hela tiden upptäcker så mycket ny musik, jag har inte tid att gå tillbaka till det gamla.

Det enda undantaget från den där regeln är Beach Boys. För några år sedan upptäckte jag vilken fantastisk repertoar med låtar de har. Inte bara de där hitarna som California girls, Surfin USA, Good vibrations och flera andra. De har faktiskt flera album som är helgjutna. Bland favoriterna finns Summer Days (And Summer Nights!!) och Surf's Up. Men Pet Sounds är allra bäst. Där finns ett gäng superhitar som Wouldn't it be nice, Sloop John B och framförallt God only knows, men det är helheten som tilltalar mig mest. Det finns inte en svag stund på skivan och det är en riktig feel good-skiva. Det kan behövas på en öde ö.

The Cure - Pornography (1982)

The Cure är mitt absoluta favoritband genom tiderna och om någon frågar mig vilken som är deras bästa skiva så kommer jag alltid att svara Kiss me, kiss me, kiss me. Den tar det allra bästa från varje Cure-era och lägger in på en dubbelskiva (när den släpptes som LP). Fast det innebär såklart inte automatiskt att det är den viktigaste Cure-skivan. Det är det inte, iaf inte för mig. Den viktigaste kommer för alltid att bli Pornography.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här så att andra förstår men när jag varit som mest deprimerad har jag alltid tagit fram den här skivan och varje gång har den lugnat ner mig. Det svåra att förstå med det är att det förmodligen aldrig gjorts någon mer deprimerande skiva än den här. Jag menar, den första textraden är It doesn't matter if we all die och om man tycker det är tungt så är det ingenting mot vad som följer under de åtta låtarna på skivan. Det är ångest, självhat, droger och äcklan mot sex. Det är svårt att förstå hur något sådant kan göra att en deprimerad person mår bättre, men för mig är det så iaf. Jag kan inte förklara det.

New Order - Low-life (1985)

New Order har funnits i mitt liv lika länge som The Cure och jag var som besatt av låten Blue Monday ett tag. Det är svårt att välja ut en skiva bland de lysande grejerna de gjorde på 80-talet men det får ändå bli Low-Life jag tar med mig. Där finns både kvarlevor från Joy Division och det mer dansanta soundet som blev upptakten till mästerverket Technique. Skivan innehåller endast åtta låtar men allihopa platsar på en best of-skiva med det här bandet. Det här är förmodligen den skiva som jag rankar som den bästa som jag någonsin hört.

Nine Inch Nails - The Downward Spiral (1994)

Jag hade precis snurrat in rätt mycket på hardcore vid den här tidpunkten och gick omkring och letade efter nya fynd i skivbutiken i Karlskrona. Jag fastnade vid skylten Nine Inch Nails som jag svagt kände igen. Jag var rätt säker på att jag sett dem på MTV men kunde inte alls komma ihåg hur det lät (jag tror det var Head like a hole som jag hört). Jag tyckte omslaget avr helttufft. Så jag tog med mig skivan till disken och bad om att få provlyssna. Jag blev knockad direkt. Det tog mig ungefär 20 sekunder in på första spåret Mr. Self Destruct att bestämma att den här skivan bara måste jag köpa.

Sedan åkte jag hem och lyssnade på skivan om och om igen. Tidigare hade musik varit en del av mitt liv som jag tyckte om, men den här skivan förändrade allting. Musik kom från det ögonblicket att bli något jag inte klarade mig utan. Allt Trent Reznor sjöng om på skivan kände jag igen. Från detta ögonblicket blev texterna oerhört viktiga för mig. Jag hade lyssnat på The Cure i flera år utan att riktigt fatta varför jag tyckte så mycket om dem. Efter att ha lyssnat på Downward Spiral plockade jag fram deras skivor igen och helt plötsligt fattade jag, det var en aha-upplevelse.

Jag försökte få både kompisar och kommande flickvänner att lyssna på skivan men allt de sa var "stäng av den där skiten och sätt på något bra istället". Mitt liv kom att bli väldigt annorlunda.

Weezer - Weezer (Blue Album) (1994)

Efter jag upptäckt Nine Inch Nails så slutade jag leta efter skivor inom en viss genre utan började istället lyssna in mig på all sorts musik. Jag slutade bry mig om vad folk tyckte generellt och försökte istället hitta sådant som passade in på mig som person. Det var då jag siktade in mig på vanlig pop och rock. Det var rätt tacksamt vid just den här tidpunkten för det kom fram nya band hela tiden, som tex Blur, Pulp och Oasis. Men det var ett gäng amerikaner som såg ut som riktiga töntar som jag föll mest för. De fick en jättehit med låten Buddy Holly och det var väl så jag upptäckte dem, men det där är förmodligen den låt jag tycker är minst bra på den här skivan, men den är fortfarande väldigt bra. Det fanns så många låtar som jag kände igen mig i, framför allt The world has turned and left me here, In the garage och Only in dreams.

Det är väligt mixade känslor när jag lyssnar på den här, men det är fortfarande en förbannat bra skiva.

Refused - The Shape Of Punk To Come (1997)

Jag hörde talas om Refused för första gången på ett pingisläger. De hade precis släppt debuten This just might be... och en pingiskompis gav mig sin walkman en kväll och bad mig lyssna. Jag var helt lyrisk, äntligen något nytt och bra inom punkgenren (nästa kväll introducerade han Randy till mig, ännu ett fantastiskt punkband). Efter det var Dennis Lyxzén och hans polare stora favoriter (fast jag brydde mig inte direkt om sXe). Men det höll sig inte så väldigt länge, jag upptäckte så väldigt mycket bra musik vid den här tidpunkten att de hamnade ute i periferin någonstans (trots att de fortsatte göra sjukt bra låtar). Det var först när de släppte den här skivan som de hamnade i fokus för mig igen.

1997 var punken nämligen på väg att stendö (igen) och Refused gjorde här ett försök att förklara varför. Det här är en skiva som inte låter som något annat som gjorts. Hur ofta hör man hört techno på en punkskiva liksom? Eller klassiska kompositioner? Eller JAZZ? Jag älskade skivan från första början och den växte bara hela tiden. Jag tänkte att det här måste ju ge punken en puff framåt och att det skulle ske en förnyelse så att man bara inte malde på i samma gamla spår. Vad som istället hände var att genren kommersialiserades stenhårt med band som Offspring, Green Day och Blink 182. Det var hemskt att se.

Det här är en av de bästa skivorna som någonsin gjorts, ett riktigt mästerverk som är så originellt det kan bli.

Fireside - Elite (2000)

Fireside var ännu ett av alla band jag upptäckte i mitten på 90-talet. När de slog igenom med skivan Do Not Tailgate och skrev skivkontrakt med American Recordings trodde jag att de skulle bli hur stora som helst. Istället släppte de en uppföljare som till stora delar var en förlängning (en mycket bra sådan) av Do Not Tailgate och sedan bara försvann de.

Så när det skulle komma en ny skiva 2000 med låtnamn tagna från C64-spel så blev jag glad och förväntade mig fler tunga låtar i stil med Kilotin. Istället gjorde de något helt annorlunda och först var jag lite tveksam men för varje gång jag lyssnade så blev albumet bara bättre och bättre. Skivan innehåller mjuk pop, stökig rock, instrumentalt och massor av ljudexperiment. Det går inte annat än att älska det här!

The Postal Service - Give Up (2003)

Fantastisk elektronisk pop med kanske den bästa kärlekslåten genom tiderna, Such Great Heights. Bara det räcker för att ta med skivan på en öde ö. Att sedan resten av spåren är minst lika bra är bara en bonus.

Explosions In The Sky - The Earth Is Not A Cold Dead Place (2003)

Inför Accelerator 2004 skulle jag leta upp musik med banden som skulle spela där. Jag hade aldrig hört talas om dem innan och jag hade inte lyssnat på särskilt Post-Rock alls innan. Visst hade jag fastnat hårt för Sigur Rós ett par år tidigare och sett en makalös livespelning med dem och nog hade jag lyssnat lite grann på både Mogwai och Goodspeed You! Black Emperor men jag hade väl inte fastnat sådär jättemycket för dem. Allt det ändrade efter jag lyssnat igenom det här albumet och framförallt efter att ha sett dem live. Det var bland det mest makalösa jag sett. Efter det har jag lyssnat på väldigt mycket Post-Rock och det är väl närmast min favoritgenre idag. Det finns få saker som är så känslosamma som de här långa instrumentala styckena. The Only Moment We Were Alone kan mycket väl vara det vackraste som någonsin spelats in på skiva.

Just nu är jag dock fortfarande lite sur för att deras spelning i Malmö för ett par veckor sedan ställdes in. Skivorna får duga så länge, tills de kommer tillbaka nästa gång.

Hot Chip - The Warning (2006)

Jag är inte mycket för att dansa men den här skivan får en att vilja röra på sig varje gång man lyssnar på den. Gjorde en fantastisk spelning förra sommaren också, ett nytt favoritband för mig. Riktigt sommarglad musik!

--------------------------------------------

Jaha, det var tio skivor det. Det finns många andra skivor som skulle kunna platsa på den där listan men jag tycker det blev en fin blandning av olika musikstilar. Det är viktigt med omväxling om man är ensam på en öde ö.

Jag hoppas verkligen jag slipper det. Inte så mycket för ensamheten utan för att jag skulle behöva mycket mer musik än så.

Sorry

Ok, ursäkta mitt dåliga bloggande. Det är bara sådan jag är. Jag har upp- och nedgångar när det gäller det mesta i mitt liv. Just nu har det varit en nedperiod i bloggandet, trots att jag egentligen haft saker att skriva om, jag har bara inte orkat. Istället har jag haft en upp-period i läsandet som hade varit vilande en rätt lång tid innan dess. Om en vecka börjar min semester och då ska jag nog kunna vara tillräckligt utvilad för att orka skriva lite mer regelbundet. Om det nu finns några som fortfarande kommer hit och kollar om jag skriver. :)

Stieg Larsson och svenskarna

Efter mycket tjatande från kunder och massor av hyllningar i form av recensioner har jag nu läst de tre böckerna i Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, jag har läst flera hypade författare förr och det är rätt sällan de är så bra som de sägs vara (med det absoluta bottennappet Dan Brown, hur en sådan usel författare kan sälja så bra kommer jag aldrig att fatta).

Jag började med första boken Män som hatar kvinnor för 1,5 veckor sedan och fastnade rätt snabbt. Boken var ganska lättläst, de olika personerna beskrevs väl och även miljöbeskrivningarna var tillfredsställande. Jag fastnade direkt för den associala hackern Lisbeth Salander eftersom hon i ganska stora drag liknar mig (jag är visserligen inte lika våldsam och jag är långt ifrån någon hacker). Dessutom fascineras jag lätt av böcker som utspelar sig kring journalistik (jag har en viss hatkärlek kring Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon) så Mikael Blomkvist var en annan karaktär som jag tyckte om direkt. Allt väl så länge.

Men egentligen är den inte särskilt olik andra deckare. Där finns alla de klyschorna som nästan alltid finns med och ibland gör Larsson det lite väl enkelt för sig genom att ha en hacker med som huvudperson. Kan man inte hitta info på något annat sätt kan man ju bara hacka någons dator, vilket görs på de mest osannolika sätt. Men det har ingen reagerat på eftersom de flesta inte har en aning om hur datorer och internet funkar. Dessutom är storyn i första boken inte så jätteintressant. Det är en bra bok men ingenting extra egentligen.

De två andra delarna Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes däremot har en story som kittlar lite mer. Egentligen kan man slå ihop båda böckerna till en eftersom Luftslottet... fortsätter direkt där Flickan... avslutades. Här får man en större insikt i Lisbeth Salanders liv och en väldigt tragisk historia nässlas upp. Och det är när jag läser de här båda böckerna som jag förstår hur de blivit så omåttligt populära. Vi svenskar älskar att engagera oss i människor som på något sätt blivit misshandlade av samhället (se bara fallet Louise) och då är det rätt svårt att värja sig för fallet Salander. Vi säljer varje dag massor av böcker som handlar om allehanda tragiska människoöden (varav flera säkert inte är sanna, som James Freys böcker) och jag har aldrig riktigt förståt den där fascinationen. Men det verkar som att vi måste döva vårt dåliga samvete över att ha det så bra genom att tycka lite synd om andra och engagera sig i deras problem. Jag ser ingen skillnad i fallet Salander även om det är fiktion. Jag tog upp min teori med en kund och hon kunde hålla med till viss del. Salander var hennes favoritperson i böckerna, man kunde förlåta hennes skurkaktigheter eftersom hon blivit utsatt för så mycket själv.

Det är hur som helst inga dåliga deckare, men i jämförelse med utländska författare så är de inget speciellt. Det intressantaste med dem är väl genusperspektivet, och jämfört med andra svenska deckarförfattare så är det här absolut bland det bättre jag läst. Men det känns inte som att det blir några historier som jag kommer att lägga på minnet en längre tid.