24 bra album från 2010: Del 24

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Robyn - Body Talk

Man börjar undra om Lukas Moodyson visste något vi andra inte hade en aning om när han lät Robyns Show Me Love vara med på soundtracket till Fucking Åmål bland Broder Daniel, Yvonne och andra indieartister. Det här var ändå tjejen man hånade för att hon plagierat skvallerbytta-bing-bång-låten till Do You Really Want Me.

Idag hånar ingen Robyn. Det är egentligen en helt osannolik resa hon gjort från att vara storbolagets gunstling (till hitsen slutade komma och de bara sparkade ut henne) till att vara en av indievärldens största artister. Man börjar faktiskt undra hur mycket talang det egentligen finns hos artister på de stora skivbolagen som aldrig kommer till användning.

Att Robyn är väldigt smart visar hon genom att släppa flera korta skivor under året. För att finnas i medvetandet hos musiklyssnarna idag måste man hela tiden släppa nya låtar. Att släppa en skiva på 2-3 år är inget att rekommendera idag. Folk hinner glömma bort en, oavsett hur stora framgångar man hade med skivan innan.

Det är förstås inte bara det att hon släpper låtar hela tiden utan att det är väldigt bra låtar som tilltalar alla. Jag tycker inte det är årets bästa skiva, men utan tvekan tycker jag att Robyn är årets artist. Det trodde jag aldrig jag skulle säga för 10-15 år sedan.

24 bra album från 2010: Del 23

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Arcade Fire - The Suburbs

Arcade Fire är ett indieband på ett litet skivbolag som gör musik och uppför sig som om de vore stora jättar i klass med Bruce Springsteen. Allting är storslaget i deras musik. De gör skivor på stora teman. Funeral handlade om förlusten av människor nära dig och The Neon Bible om tro. Det är rätt tunga teman det.

Den här gången har de valt att avhandla vardagen i förorterna och det är inte direkt någon munter vardag. Det verkar handla mycket om människor som försöker fly verkligheten och inte pratar med varandra längre.

Det är storslaget och lysande som vanligt när Arcade Fire gör en skiva. Där man ofta kan bli trött på en skiva efter ett par genomlyssningar så hittar man hela tiden nya favoritpartier i deras musik. Skivan växer för varje gång man lyssnar på den.

24 bra album från 2010: Del 22

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Beach House - Teen Dream

När 2008 års Devotion dök upp fick Beach House fina recensioner och det var en tillräckligt bra skiva för att man skulle bli nyfiken på vad de skulle göra härnäst. Men inte hade jag förväntat mig att de skulle ta ett sådant jättesteg framåt.

Teen Dream är full med drömska långsamma små melankoliska melodier. Victoria Legrands mörka stämma är fullständigt hypnotiserande. En fantastisk skiva att njuta av i vintermörkret.

Dessutom är den inspelad i en kyrka, bara en sådan sak gör den intressant.

24 bra album från 2010: Del 21

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

The National - High Violet

I en intervju för rätt länge sedan påstod Matt Beringer, sångare och textskrivare i The National, att de på det nya albumet skulle låta positivare än någonsin. Det behöver egentligen inte betyda särskilt mycket eftersom deras fyra tidigare album inte precis är några muntra historier. Men jag tror inte man tänkte sig att de första textraderna med Matt Beringers djupa baryton skulle vara

It's a terrible love
And I'm walking with spiders
(Terrible Love)

Det blir inte direkt positivare i de övriga låtarna.

Sorrow found me when I was young
Sorrow waited, sorrow won
(Sorrow)

With my kid on my shoulders i try
Not to hurt anybody I like
But I don't have the drugs to sort,
I dont have the drugs to sort it out
(Afraid Of Everyone)

You and your sister live in a Lemonworld
I want to sit in and die
(Lemonworld)

Ni börjar fatta nu va? Det finns ingenting på den här skivan som ens andas ett uns av positivism. Det var väl bara Matt Beringers sätt att skämta att säga att det var så.

Det må vara ett av de dystraste albumen man kan hitta från i år men det är också ännu ett steg fram i The Nationals karriär. Varenda skiva de har gjort har varit bättre än deras föregående. Den här gången har de också belönats med relativt god kommersiell framgång.

Där man på tidigare skivor varit lite ojämna så har man här lyckats skapa elva väldigt starka sånger. Det finns inget parti på skivan som är svagt. Ett av årets dystraste, ja, men även ett av årets absolut bästa album.

24 bra album från 2010: Del 20

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Local Natives - Gorilla Manor

Ok, jag fuskar lite grann här. Local Natives debut släpptes i Sverige redan i slutet av förra året eftersom musiktidningen Sonic gjorde ett stort reportage om dem då och hade dem på framsidan av numret. Men i resten av världen släpptes det först i februari i år. Så jag väljer att räkna det som ett album från i år.

Men även om så inte varit fallet så hade den förtjänat att vara med på en lista över årets bästa album ändå. Idag blir ett album gammalt på en månad eller två. Det släpps så oerhört mycket musik hela tiden så man går från olika album från dag till dag och ofta glömmer man bort albumen man hört tidigare och de får samla damm. Men den här skivan har jag lyssnat på varje månad sedan den kom ut. Så bra är den helt enkelt. Dessutom gjorde de ett lysande framträdande på Way Out West i somras.

Alla bör lyssna på den här skivan för det är årets skönaste pop. Även om den släpptes förra året.

24 bra album från 2010: Del 19

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Fang Island - Fang Island

Vad skönt det är med indierockband som inte tar sig själva på alltför stort allvar. Hela grejen med Weezer när de slog igenom var att de hade lite humor i sina låtar. Visst, jag är helt för med en viktig mening bakom musiken men ibland behöver man ett avbrott från det också. Så kul då att det kommer fram lite nya band som ger en det utan att behöva göra något avkall från kvalitet.

Förra året var det Japandroids som slog igenom med underbara textrader som

I don't wanna worry about dying
I just wanna worry about those sunshine girls

och

Let's get to France
So we can french kiss som french girls

För mig var Vancouver-bandet förra årets debutanter. Årets debutanter hittar vi i Brooklyn, NY.

När Fang Island själva ska beskriva deras musik gör de det genom att säga "everyone high fiving everyone else". Även om det låter som en fullständigt absurd beskrivelse av musik så passar det rätt bra ändå. Fang Island gör gitarrorienterad rock i högt tempo som det är näst intill omöjligt att sitta still till. De få textrader de har domineras av en massa yeah och woah. Det är fullt ös nästan från början till slut på den här skivan, den som letar ballader gör sig icke besvär.

Det finns ingen skiva jag tagit fram lika många gånger i år som den här. För mycket roligare än så här kan det nämligen inte bli när man lyssnar på musik.

24 bra album från 2010: Del 18

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Håkan Hellström - 2 Steg Från Paradise

Jag lyssnar inte på radio. Har inte gjort det på över tio år. Det har både fördelar och nackdelar. Fördelen är att man slipper lyssna på allt skräp som hela tiden spelas. Nackdelen är att man faktiskt missar de få guldkornen de lyckas gräva fram. Case in point, Håkan Hellström.

När alla pratade om Håkans första singel för tio år sedan så hade jag inte hört den och hade ingen koll alls på att Håkan spelat i Honey Is Cool och Broder Daniel. Eftersom alla jag kände hela tiden klagade på hur usel låten var så brydde jag mig inte om att kolla upp den alls. Till slut så kommer man ändå inte undan från en hit och när jag till slut fick höra den så förstod jag inte alls varför alla var så negativa. Det var prat om att han inte kunde sjunga, men det finns gott om andra popstjärnor (Dylan, Plura, Lundell och Winnerbäck) som inte har direkt klara sångröster men som slipper utstå sådan kritik. Hur som helst, när jag väl fick höra debuten Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg så föll jag som en fura.

Efter det där debutalbumet så har jag alltid sett fram emot en ny skiva med Håkan. Och i stort sett varenda gång har jag blivit lite besviken vid första lyssningen. Men efter flera genomlyssningar så har albumen växt till jättar (undantaget är förra skivan som jag fortfarande har svårt för). Den här gången hade jag inga sådana problem.

När jag såg den fantastiska konserten med Håkan på Way Out West i somras så spelade han en ny låt, River en vacker dröm. Låten verkade hyllas av allt och alla men jag var inte särskilt imponerad och var lite orolig för att det var sådär den nya skivan skulle låta. Nu visar det sig att den låten, som tur är, är skivans sämsta låt.

2 Steg Från Paradise börjar väldigt bra men det är andra halvan av den som fullständigt knäcker det mesta som släppts under året. Jag vet vilken dy hon varit i är den finaste balladen som skrivits i Sverige sedan Gårdakvarnar och skit. Avslutande Du är snart där får en att tänka på de episka avslutningar Kent brukar ha på sina skivor. Allt där emellan är ren perfektion.

Det är inget snack om saken, Håkan Hellström är en av Sveriges största musiker genom tiderna. 2 Steg Från Paradise är ytterligare ett bevis på det. Tveklöst Håkans bästa skiva sedan debuten och kanske till och med bästa skivan han gjort.

24 bra album från 2010: Del 17

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Khoma - A Final Storm

När jag skrev igår att jag har dålig koll på hårdrocken numera så finns det ändå några undantag. Jag är helt fast i sludge metal-genren med band som Neurosis, Isis, Pelican och Cult Of Luna. Och så Khoma.

När jag hörde talas om ett band med medlemmar från Cult Of Luna och The Perishers så blev jag genast intresserad. 2004 var det två band jag lyssnade väldigt mycket på. Att jag skulle bli så knockad av Khomas (då under namnet Koma) debut Tsunami var ändå oväntat. Det var för mig 2004 års bästa album. Därför tyckte jag det var lite synd att det bara släpptes i en liten begränsad upplaga på ett litet finskt skivbolag. Fler borde fått chansen att få höra dem. Det tyckte tydligen metaljätten Roadrunner Records också som försökte hårdlansera bandet när de släppte uppföljaren The Second Wave 2006. Kritiker hyllade skivan men rent kommersiellt var det en flopp.

Nu är de tillbaka igen på ett litet bolag (Selective Notes) och det är där de hör hemma. De kommer förmodligen aldrig att få en större publik eftersom deras musik ligger i ett sorts vakuum mellan hårdrock och pop. De låter verkligen som en sammanslagning av Cult Of Luna och The Perishers, hur konstigt det än må låta. På sång har de sedan Jan Jämte som har en Thom Yorke-aktig gnällröst. Inte allas kopp kaffe direkt.

Det finns en person i bandet som jag vill hylla extra mycket. Trummisen Thomas Hedlund är inte bara sveriges bästa utan även en av världens bästa. Jag tycker han fullständigt dominerar på den här skivan.

A Final Storm är ytterligare en lysande skiva i Khomas diskografi som alldeles för få hört. Det verkar inte spela någon roll hur mycket ens mainstreammedia som Aftonbladet och Expressen hyllar dem. De får inte fler lyssnare för det. Det är verkligen trist, för de förtjänar att stå i rampljuset.

24 bra album från 2010: Del 16

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Ghost - Opys Eponymous

Ärligt talat så har jag inte fullt så bra koll på allt som händer inom hårdrocken idag. Anledningen är förstås att det mesta som släpps inte är särskilt bra. Men är man skivförsäljare så får man i alla fall försöka ha lite koll eftersom hårdrockare är väldigt lojala skivköpare. När Ghost skiva dök upp på beställningslistorna så kollade jag bara på omslagsbilden och läste låttitlarna innan jag bildat den förutfattade meningen att det här förmodligen var ännu ett norskt band med kyrkobrännare som growlade och spelade, för mig, olyssningsbar musik.

Jag hade, som ofta när man har förutfattade meningar, väldigt fel. Ghost har låttitlar och texter som man oftast hör inom black metal men de spelar klassisk heavy metal med sköna gitarriff och refränger som sätter sig direkt. Det är svårt att inte göra en jämförelse med King Diamond och Mercyful Fate.

Vilka killarna i Ghost är vet man inte, de håller sina identiteter hemliga. Men klart är att de inte bara gjort en av de bästa hårdrocksskivorna i år utan en av de bästa skivorna oavsett genre.

24 bra album från 2010: Del 15

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Laura Veirs - July Flame

Det känns som om singer/songwriter-genren närapå försvunnit från min radar. För bara några år sedan lyssnade jag nästan hela tiden på artister som Bright Eyes, Iron & Wine, Smog, Ryan Adams och liknande. I år har jag inte ens brytt mig om att provlyssna på nya skivor med Mark Kozelek, Ryan Adams och Christian Kjellvander. Kanske blev jag till slut trött på att lyssna på gnällande pojkar som plinkade på sin gitarr.

Laura Veirs har släppt massor av skivor under de där åren då jag lyssnade väldigt mycket på den här genren, men jag skulle ljuga om jag sa att jag hört mycket av henne. Men i början av januari dök July Flame upp och fick väldigt bra recensioner överallt och jag blev lite nyfiken. Laura Veirs är en singer/songwriter med sina rötter inom countryn. Många av låtarna är ackompanjerade med akustisk gitarr eller banjo och även om hon inte har den mest karismatiska rösten där ute så är den mjuk och skön att lyssna på. Musiken lyfts ofta upp av vackra stråk- och körarrangemang. Som en extra bonus medverkar Jim James (från My Morning Jacket) på några spår.

Kanske är det så att jag är trött på manliga songer/songwriters, men det finns en hel del kvinnor kvar att upptäcka där ute. Laura Veirs är en av dem.

24 bra album från 2010: Del 14

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Vampire Weekend - Contra

Åh New York. Minns ni början på 2000-talet när New Yorks musikscen var det man pratade om? The Strokes, Interpol, LCD Soundsystem och The Rapture var bara några av de banden som slog igenom på den nya postpunk-scenen. Idag har många av de banden antingen försvunnit helt eller så har de gjort så dåliga skivor på slutet (hej Interpol) att ingen bryr sig. Vilken tur då att det poppat upp ett gäng nya band från the big apple som återigen tar världen med storm. Vampire Weekend är ett av dessa.

The Strokes sågs som rockens räddare när debutalbumet Is This It landade i skivhyllorna. Ett väldigt bra album helt klart men när uppföljaren Room On Fire dök upp var det många som klagade på att den lät precis likadant som debuten, och det är ett stort problem för många band idag. De gör en bra skiva och sedan skruvas förväntningarna upp. Men samtidigt som de inte kan låta exakt likadant på två skivor i rad så får de inte ändra på särskilt mycket heller. En svår balansgång alltså.

För Vampire Weekend är det inga problem alls. Deras influenser är så oerhört många att ingen låt är den andra lik. I deras musik hör man klassisk rock, electronica, reggae, afrikanska tumpianon och klassisk musik bland mycket annat. Men grundplåten är ändå densamma, gladpop med fängslade melodier.

Även om Vampire Weekend hyllats av i stort sett alla så har de inte slagit igenom utanför indie-scenen vilket förvånar mig en del. Jag förstår att jag har en rätt udda musiksmak och ofta faller för det svårlyssnade. Vampire Weekend är inte svårlyssnade. De har ett oerhört svängigt sound och ett helt gäng låtar som borde bli stora radiohits.

Kanske är det så idag att ett band hela tiden måste ta små steg framåt för att kunna bli riktigt stora, som Coldplay till exempel. Istället för att som The Strokes redan från början göra ett monster och sedan inte kunna leva upp till hypen. Med Contra har Vampire Weekend absolut tagit ett steg till framåt och kanske kan de med nästa skiva slå igenom kommersiellt också.

24 bra album från 2010: Del 13

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Sufjan Stevens - The Age Of Adz

2004-2005 var Sufjan Stevens namnet på mångas läppar. Han hade på två år släppt tre stycken hyllade album. Två av dessa var temaskivor om delstater, Michigan och Illinois, i USA. I en intervju sa Sufjan att han planerade att göra en skiva om varenda stat. Ett fullständigt omöjligt projekt förstås, men eftersom han släppte skivor i sådan snabb takt så tog folk honom på orden.

Sedan väntade vi, väntade och väntade lite till utan att det kom några nyheter om en ny skiva. Istället passade han på att skriva låtar och producera en (väldigt bra) skiva åt en präst och dennes fru kallad The Welcome Wagon. Och när det till slut kom nytt material från honom själv så var det ett sorts soundtrack till en konstinstallation, The BQE. Det gick till och med rykten om att han skulle lägga av med musik helt och hållet. När det gällde delstatsprojektet gick han ut och sa att det uttalandet var menat som ett skämt.

Men så i höst så dök det från ingenstans upp en helt ny EP, All Delighted People, och även nyheter om en helt ny fullängdare, The Age Of Adz. På All Delighted People kunde man höra ett delvis nytt sound, men mycket var ändå sig likt. De flesta spåren var försiktiga små akustiska spår.

När sedan fullängdaren dök upp så var det något helt annat. Borta var banjon som ackompanjerat honom genom alla år och istället hade elektroniska instrument tagit mycket större plats. Även textmässigt var det helt andra teman än tidigare där religion tagit stor plats. På den här skivan låter Sufjan mer arg och frustrerad än tidigare och många reagerade på att han faktiskt svor på en låt.

Banjo eller elektronik spelar dock ingen större roll visar det sig. Sufjans känsla för att skapa popmelodier är vad som gör honom så stor och även om vi hör ett betydligt skitigare sound här så lyser de där popmelodierna igenom. Det stora mästerverket på den här skivan är avslutande Impossible Soul. Ett epos på 25 minuter som har flera olika faser musikaliskt och där Sufjan låter känslorna flöda.

Jag tror inte någon kunde tänka sig att Sufjan Stevens skulle släppa ett sådant här album, men jag är i alla fall glad att han gjorde det. En av årets absoluta höjdare.

24 bra album från 2010: Del 12

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Midlake - The Courage Of Others

2008 var året då folkrocken tog steget från att bara vara recensenternas favoritgenre och in i vardagsrummen hos "vanliga" musiklyssnare. Orsaken till detta var Fleet Foxes (och till viss del även Bon Iver). Fleet Foxes hyllades nästan överallt som det årets bästa skiva samtidigt som det även sålde väldigt bra. Skäggrocken hade fått sitt stora genombrott och var här för att stanna.

Eller inte.

2006 släppte Midlake sitt andra album The Trials Of Van Occupanther och det var ett av de där albumen som recensenterna hyllade men som väldigt få verkade köpa. Så Midlake gick in i studion, förfinade sitt sound och har nu lyckats släppa ett album som slår föregående skivan på fingrarna.

Det här är lysande Americana rätt igenom. Elva melankoliska spår som hoppat ut från 70-talsskogen och in på den här skivan. Det är plinkande gitarrer, flöjtspel och Tim Smiths mjuka stämma till poetiska texter.

På The Courage Of Others saknas kanske de där spåren som står ut extra mycket som till exempel Head Home gjorde på The Trials Of Van Occupanther, men det här är enligt mig en betydligt jämnare skiva utan några svaga spår alls.

Midlake kommer aldrig att klättra upp högt på några försäljningslistor, men jag tycker de förtjänar betydligt fler lyssnare. Särskilt när de gör så vackra skivor som denna.

24 bra album från 2010: Del 11

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Jónsi - Go

Sigur Rós är enligt mig 2000-talets bästa band. Jag fastnade direkt första gången jag hörde Ágætis Byrjun så var jag fast. ( ) är 2000-talets näst bästa skiva (efter Fireside - Elite). Jag såg dem live på Chinateatern 2003 och det är möjligtvis den bästa konsert jag någonsin sett. Takk var ett väldigt naturligt steg fram från ( ).

Men sedan hände något. 2008 års Með Suð Í Eyrum Við Spilum Endalaust överraskade mig. På förstasingeln Gobbledigook lät de mer som Animal Collective än Sigur Rós och på avslutande All Alright sjöng de för första gången på engelska. Jag tror det var Jónsi som ville gå den vägen.

På den här soloskivan har Jónsi fått chansen att gå hela linan ut och skivan är full med poplåtar som det är svårt att sitta still till. Det är först på de två avslutande spåren man får riktig Sigur Rós-känsla. De känns som om de låtarna lätt skulle ha fått plats på Takk.

Det är skönt att Jónsi har fått utlopp för sin lite mer poppiga sida på den här skivan för det bör betyda att han och bandkamraterna i Sigur Rós kan börja jobba på nya låtar igen. Men så länge som slutresultatet blir så här bra så får Jónsi gärna göra fler soloskivor i framtiden också.

24 bra album från 2010: Del 10

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Shy Child - Liquid Love

Första gången jag hörde Pet Shop Boys var förmodligen när Kaj Kindvall spelade West End Girls på Tracks. Jag avskydde den. Jag förstod inte hur den kunde bli etta på alla listor. Pet Shop Boys var enligt mig ett riktigt skitband. Sedan kom Opportunities, Love Comes Quickly och Suburbia och jag var fast. Pet Shop Boys var nu istället ett av mina stora favoritband och så känner jag fortfarande idag (well, inte hatet för West End Girls, det är en bra låt). Den stora skillnaden mellan Pet Shop Boys och mina övriga favoritband är att jag aldrig ansett dem vara ett speciellt bra albumband (Actually är det stora undantaget) men hur många andra band finns det som har öst ur sig hitlåtar på samma sätt som Pet Shop Boys egentligen? 42 topp 30-singlar på UK-listan (varav 22 är topp 10) säger egentligen allt, det finns inga som är så bra på att skapa hitsinglar som Chris Lowe och Neil Tennant.

Jag vet inte huruvida Shy Child har lyssnat mycket på Pet Shop Boys när de skapade det här albumet (det låter onekligen så) men de verkar i alla fall jobbat hårt med att försöka skapa ett gäng hitsinglar. De har släppt tre album tidigare och har jobbat sig stadigt uppåt. Det här är ett försök att slå igenom på riktigt. Den stora skillnaden mellan dem och Pet Shop Boys är att de verkar ha ansträngt sig väldigt mycket för att lyckas få fram en hit och det gör att skivan ibland blir lite väl förutsägbar och tråkig. Lowe och Tennant verkade inte behöva anstränga sig för att göra en pophit, det kom helt naturligt.

Nu låter det kanske som om jag är väldigt negativ till den här skivan men Liquid Love har ett gäng trevliga och lättlyssnade elektroniska poplåtar. Något Pet Shop Boys kommer de aldrig att bli men när det är helg och dags för party så ligger den här skivan tidigt på spellistan. Det duger gott så.

24 bra album från 2010: Del 9

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Hot Chip - One Life Stand

Accelerator var en fantastisk liten indiefestival. I början på 2000-talet så ägde den rum under tre olika dagar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag åkte till Malmö varje år mellan 2003 och 2006 för att gå på den här lilla festivalen. Varenda år med ett par tre band som jag verkligen såg fram emot att se men när jag väl åkte hem därifrån så var det alltid något eller några helt andra som hade imponerat på mig. 2006 var det bandet Hot Chip.

När jag fick reda på vad det var för band som skulle spela på festivalen så brukade jag alltid se till att provlyssna på dem innan jag åker dit. Men oftast hann det inte bli mer än någon slölyssning av senaste albumet. När jag åkte till Malmö 2006 var det framför allt för att se Death Cab For Cutie. Hot Chip hade jag knappt hunnit lyssna på alls men tyckte det lät bra nog för att se till att se dem också, och tur var väl det. Deras elektroniska soulpop var fantastisk att lyssna på live och hela framförandet var lysande. Efteråt köpte jag deras skiva The Warning och den stora anledningen till att Hot Chip ligger sexa på min last.fm-lista över mest spelade artister är att jag lyssnade på den skivan hela tiden.

The Warning var en fantastisk skiva. Där fanns ett gäng riktiga klubbhits men också några lite mer souliga laid back-spår. Det hade hittat en perfekt mix. När uppföljaren Made In The Dark kom 2008 var så hade jag förstås skyhöga förväntningar på det. Det visade sig vara en bra skiva (jag tror inte Hot Chip kan göra en dålig skiva) men jag blev lite besviken ändå. De hade ett steg närmre klubbscenen och jag kände att den var lite väl hård.

Med One Life Stand tycker jag de har hittat tillbaka till det som gjorde dem så bra 2006. Här finns ett par klubbdängor, men de är betydligt mjukare än de låtar som fanns på Made In The Dark. De har dragit ner tempot ett par snäpp och soulen får större plats här, vilket passar dem alldeles utmärkt. Det som saknas här och som fanns på The Warning är de där omedelbara hitsinglarna som Over And Over, And I Was A Boy From School och titelspåret, men då är jag rätt petig. Som helhet är det här ändå ett av årets bästa album.

24 bra album från 2010: Del 8

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Xiu Xiu - Dear God, I Hate Myself

Man behöver egentligen bara se titeln på skivan för att ana att det här inte är någon solskenshistoria. Men skulle man ändå vara tveksam behöver man bara lyssna på de första textraderna för att alla tvivel ska försvinna.

Beat beat me to death
I said it
Beat beat me to death
Gray death beat me
Jimmy is begging
Beat beat beat beat beat beat

Nä, allting är som vanligt i Jamie Stewarts värld på den här skivan och han kan få Robert Smith (The Cure) att se ut som en riktig muntergök. Jag läste en rätt talande sak på ett forum en gång angående Xiu Xius musik. Någon frågade sig varför de inte hade fler fans och svaret blev att för varje nytt fan som tillkommer så tar ett annat livet av sig.

Att beskriva hur Xiu Xiu låter är inte helt enkelt. Men man kan göra en jämförelse med en målare som gör en tavla med ett väldigt vackert landskap. Sedan tar han varenda pensel och färg som han har tillhanda och bara smetar över i lager efter lager. Xiu Xiu gör i grunden fina poplåtar, men lägger sedan på lager efter lager av ljud och oljud vilket gör att lyssnaren verkligen får anstränga sig för att hitta grundmelodin. Ibland (eller rätt ofta faktiskt) tar det flera lyssningar innan man kommer dit men när man väl gjort det så håller musiken för hur många lyssningar som helst.

Dear God, I Hate Myself är inte Xiu Xius bästa skiva, den titeln hålls fortfarande av Fabulous Muscles, men det är ännu ett väldigt gediget hantverk av en väldigt produktiv artist (sju skivor på åtta år).

24 bra album från 2010: Del 7

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Emeralds - Does It Look Like I'm Here?

En av förra årets största kulturgärningar var när man remastrade och släppte Kraftwerks backkatalog på nytt. Tyvärr blev det helt överskuggat av att man gjorde samma sak med The Beatles. Men det var kanske ändå rätt passande att de två kanske viktigaste banden i musikhistorien gjorde det samtidigt. Det finns inget band som fått så många att börja med musik som The Beatles, men jag skulle vilja påstå att det inte finns något band i musikhistorien som haft så stor påverkan på hur pop ska låta som Kraftwerk. Nästan all popmusik som görs idag låter som den gör tack vare Kraftwerk.

Men samtidigt som Kraftwerk gjorde poplåtar med hjälp av sina synthar så fanns det gott om artister som gjorde en mer experimentellt minimalistisk instrumental elektronisk musik. Sådana som Jean-Michel Jarre, Klaus Schulze, Mike Oldfield, Brian Eno och Vangelis. Den typen av musik hör man sällan från några nya band idag.

Emeralds är dock ett sådant band som utgår från den genren, men som samtidigt försöker utveckla den. Deras musik känns lite mer modern med sitt noise-uttryck men samtidigt är alla igenkänningsfaktorerna där. De har gjort ungefär 40 olika släpp under en femårsperiod, det mesta på CD-R och kassetter. Does It Look Like I'm Here? räknas dock som deras tredje "riktiga" släpp och är deras mest lättlyssnade hittills. Det här är en skiva där man kan luta sig tillbaka, sluta ögonen och låtsas som om man är ute på ett rymdäventyr när man lyssnar.

I den här lite hårdare elektroniska eran är det skönt att det fortfarande finns plats för de analoga synthljuden som Emeralds bjuder på.

24 bra album från 2010: Del 6

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Harlem - Hippies

Ofta vill jag lyssna på musik som är rätt allvarsam och som förmedlar mycket känslor. Men ibland är det skönt att bara luta sig tillbaka och lyssna på något som är kul. Det är precis som med film. I helgen avnjöt jag Fritz Langs stumfilmsmästerverk Metropolis medan jag ikväll ska gå och se Piranha 3D på bio.

Harlem för mig är en grupp som gör kul musik. Visst, det är garagerock det handlar om men det är väldigt melodiös sådan. Man kan lätt höra influenser från sådana som Phil Spector. Fast ska man göra en jämförelse med ett enda band så är det helt klart Pixies man kommer att tänka på.

Den här skivan bjuder inte direkt på något nyskapande inom garagerocken men det är sexton trallvänliga små poppärlor dragna genom ett lo-fi-filter.

24 bra album från 2010: Del 5

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Joanna Newsom - Have One On Me

När jag såg Joanna Newsom live på Accelerator i Malmö sommaren 2005 hade jag inte lyssnat särskilt mycket på debuten The Milk-Eyed Mender innan. Jag gillade skivan och bara det att någon spelade popmusik på harpa fick mig extra intresserad. Men det var andra band den där dagen som jag var mer intresserad av på förhand(Sonic Youth!). När Joanna Newsom sedan steg in på scenen, satte sig vid sin jättelika harpa och nästan viskade ett litet försynt hello till publiken innan hon började spela en helt ny låt som höll på i över tio minuter så förändrades hela min bild av henne. Det var en lysande konsert och låtarna från The Milk-Eyed Mender fick ett helt nytt liv. Men det var ändå den där första låten som var förtrollande.

Året efter så kom då nästa skiva, Ys, en skiva med endast fem låtar med en speltid på femtiofem minuter. Jag golvades direkt av de långa intressanta historierna som texterna bjöd på. Bakom Newsoms harpspelande bjöds man på fantastiska orkesterarrangemang av Van Dyke Parks. Ys är en ambitiös skiva som kräver sin uppmärksamhet av lyssnaren under den knappa timmen men oj så fantastiskt vacker den är. Det är en av de bästa skivorna jag någonsin hört.

Sedan Ys har vi väntat i fyra långa år på en ny skiva från Newsom. Hon har i och för sig varit rätt upptagen. Hon har turnerat världen runt, extraknäckt som fotomodell och dejtat Saturday Night Live-stjärnan Andy Samberg med allt vad det innebär (fast det är svårt att tycka synd om människor som tvingas gå på Oscars-galan).

När det i början av året kom lite information kring nya skivan så var det en sak som stod ut extra mycket. Det skulle bli en trippel-skiva. En trippel-skiva! Vem har någonsin lyckats med något sådant? Sandinista av The Clash är ju rätt underskattad men i övrigt finns det ju väldigt få som ens lyckats med en dubbel-skiva. Nog fick man en rätt dålig magkänsla där.

Arton låtar på lite drygt två timmar är vad Joanna Newsom bjuder på med Have One On Me. De stora överdådiga arrangemangen av Van Dyke Parks är borta och istället får harpan och pianot en mer framträdande roll. Här finns fortfarande några riktigt långa låtar med fantastiska historier men den första låten som det bjöds på från skivan var 81 som klockar in på under fyra minuter.

Det är svårt att inte tänka på Joni Mitchell och hennes album Blue när man lyssnar på Have One On Me. Det är samma sort sparsmakad akustisk folkpop och Joanna Newsoms röst har också utvecklats och fått ett mer vuxet uttryck här.

Även om jag personligen föredrar Ys så kan jag inte förneka att det här är en väldigt bra skiva och Joanna Newsom visar att hon vägrar stå still och hela tiden letar efter nya sätt att uttrycka sig på.

24 bra album från 2010: Del 4

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

These New Puritans - Hidden

På den brittiska musikpublikationen NMEs redaktion finns det väldigt gott om optimister. Var och varannan vecka verkar recensenterna tävla om att utnämna något band som det nya stora brittiska rockhoppet. För det mesta är de helt fel ute, någon gång kan det handla om ett band som har en liten topp men som snabbt glöms bort (Franz Ferdinand, Bloc Party och Arctic Monkeys är bra exempel) och någon gång har de faktiskt rätt (Coldplay och Muse) men då har de haft så många fel innan att det inte riktigt räknas. Slutsatsen man kan dra är att NME väldigt ofta är väldigt fel ute.

När These New Puritans dök upp med första singeln i slutet på 2007 och sitt första album, Beat Pyramid, i början på 2008 så kom det inga hyllningar från NME. Istället verkade de mest rycka på axlarna och tycka att det här var så väldigt ordinärt att det var tråkigt. På något sätt verkar det ha retat upp medlemmarna i bandet ordentligt och Hidden är verkligen inget ordinärt.

Beat Pyramid var en bra skiva. Det var postpunk med mycket gitarrer och jag gillade det så pass mycket att jag köpte skivan. Jag ska väl inte påstå att den snurrat väldigt ofta på min skivtallrik men där fanns några låtar som jag brukar lyssna på då och då. I en intervju efter att de släppt första skivan så sa de att de redan hade klart för sig hur nästa album skulle låta. Det skulle vara ett fagott-baserat album. Jag tror inte någon tog dem på allvar när de sa det.

I januari så dök då det nya albumet upp och det som möter lyssnaren på första spåret är en fagott. De skojade inte alls. Hela det här albumet är uppbyggt kring fagott, valthorn, Steve Reich-trummande och bakom allt detta finns en elektronisk ljudbild. Gitarrerna som dominerade på debuten är nästan helt borta. Att ens försöka jämföra det här albumet med något annat är omöjligt. Det står utanför all form av klassificering.

Till slut har i alla fall NME fått en sak rätt. De har nämligen utnämnt den här skivan till årets bästa album.

24 bra album från 2010: Del 3

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Sade - Soldier Of Love

Jag skulle vilja påstå att jag har en rätt stor skivsamling, den är snart uppe i 1500 skivor. Jag skulle också vilja påstå att det är en rätt bred samling i fråga om genreomfång. Där finns pop, rock, flera former av hårdrock, synth, punk, visa, country, klubbmusik och även lite opera. Men det finns ett par stora hål. För det första så domineras samlingen väldigt mycket av vita män och för det andra så är det väldigt ont om soul och r&b. Det stora undantaget heter Sade.

Det ska erkännas att jag flera gånger gått igenom min samling och funderat kring varför det ser ut som något Jimmie Åkesson skulle vara stolt över. Svaret handlar förstås inte om att jag är rasist eller att det skulle finnas någon jättelik kulturell skillnad mellan att vara svart eller vit. Det handlar förstås så mycket annat om tradition och miljö. I slaveriets Amerika var det kring gospeln som de svarta samlades kring. Det utvecklades till formerna jazz, blues och soul och har utvecklats vidare till de mer moderna uttrycken r&b och hiphop. Själv växte jag upp med en far som spelade Johnny Cash och Elvis mellan alla dansbandsskivor och en bror som lyssnade på heavy metal. Det har för alltid färgat min musiksmak.

Men vad är det som gör att just Sade lyckats slå sig in och bli en av mina stora favoritsångerskor? Varför har jag så svårt att ta mig till moderna storheter inom genren som Beyonce, Rihanna eller Mary J Blige? Även om det finns enstaka låtar av de artisterna som jag tycker mycket om så är de inte i närheten av Sade i mitt tycke. För mig handlar det om att de mest verkar skrapa på ytan av alla känslor de sjunger om medan Sade har ett mycket större djup i sina låtar. Jag har betydligt enklare att känna igen mig i Sades låtar.

Soldier Of Love är alltså hennes första album på tio år och jag hade väldigt låga förväntningar på det. Lite på grund av att det gått så lång tid men mest för att förra skivan Lovers Rock var så oerhört bra. Jag hade svårt att tro att hon skulle komma i närheten av det och blev glatt överraskad när jag fick höra skivan. Det är tio låtar fyllda av smärta och kärlek och Sades fantastiska röst förmedlar texterna på ett så väldigt innerligt sätt att man förmodligen måste vara en psykopat för att inte känna med henne.

Det här är ingen Lovers Rock eller Diamond Life, men som med precis allting som Sade gjort så är det ett väldigt imponerande hantverk. Men snälla snälla Sade, vänta inte tio år till med att släppa en ny skiva.

24 bra album från 2010: Del 2

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Yeasayer - Odd Blood

Vart tog synthpopen egentligen vägen? Är inte det en rätt befogad fråga att ställa med tanke på hur den stilen dominerade musiklistorna på 80-talet? Till och med heavy metal-banden var tvungna att kapitulera inför stilens dominans och började införa keyboards i sina uppsättningar för att kunna konkurrera. Visst, man kan förstås se röd tråd från synthpopen fram till den lite hårdare elektroniska dansmusiken som till exempel Robyn firar stora framgångar med idag. Men just den där säregna synthpopen som band som Erasure, Human League och framför allt Depeche Mode firade så stora framgångar med, finns det ingen plats för den år 2010? Finns det egentligen något synthpopband värt att nämna idag? För Depeche Mode har sedan länge lämnat den stilen bakom sig och är idag mer ett arenarockband á la U2.

Yeasayer verkar ha ställt precis samma frågor som jag innan de kom fram till att borde finnas plats för den musikstilen idag också. Och om jag för ett par år sedan fått frågan om vilket band som skulle kunna tänka sig att ta den vägen så skulle definitivt inte Yeasayer nämnas. 2007 släppte de hyllade All Hour Cymbals, en skiva som utforskade massor av stilar och instrument. Ena stunden var det fantastiska harmonier och traditionell folkpop. I nästa spelades det på sitar, bongotrummor och dragspel. Det var en väldigt splittrad skiva men på samma gång väldigt spännande. Den var absolut inte lättlyssnad men gav man den bara lite tid så blev man rikligt belönad. Men en sak var helt säker, det var inte ens nära någon synthpop inte.

Efter succén med första skivan så fick de ett kontrakt med Mute Records, ni vet skivbolaget där Depeche Mode och Erasure huserar? Det verkar som om de i korridorerna stött på Vince Clarke och fått goda tips om hur man skriver melodier som får folk på gott humör. För på Odd Blood finns definitivt låtar som för tankarna till tidiga Depeche, Yazoo eller Erasure, speciellt på Ambling Alp och O.N.E. som är mina favoriter på den här skivan. Det är svårt att sitta stilla när man hör dem.

Jag är inte säker på att jag kommer att lyssna på Odd Blood om 25 år som jag gör med Black Celebration, Wonderland och Actually men för stunden duger det här alldeles utmärkt.

24 bra album från 2010: Del 1

Varje dag fram till julafton kommer jag att skriva om en skiva utkommen under året som jag tycker är väldigt bra. Som en sorts julkalender! Det är slumpen som avgör vilken dag jag skriver om en viss skiva, så ingen inbördes ranking. Länkar går till Spotify om skivorna finns där.

Mono - Holy Ground: NYC Live with The Wordless Music Orchestra

Det är svårt att inte ha ett sorts ambivalent förhållande till liveskivor. Det mesta som släpps är inget bra alls och gör sällan någon rättvisa till hur det faktiskt är att uppleva låtarna live. Men så finns det förstås de där undantagen som ska bekräfta regeln, och de är ofta så pass bra att det kanske är de bästa skivorna som släppts av artisten. Kiss har Alive! och Alive II som två av de viktigaste skivorna i diskografin. Johnny Cashs absolut bästa skivor är, oavsett hur bra man än tycker om hans skivor på American Recordings, At San Quentin och At Folsom Prison. Thin Lizzys Live And Dangerous, Depeche Modes 101, Kick Out The Jams av MC5 och självklart From Elvis In Memphis av The King himself är några andra som förtjänas att nämnas.

Gemensamt för alla de albumen är att de på ett väldigt bra sätt lyckas förmedla den där känslan av att faktiskt vara där och se dem. Det är bara att slå på skivan och blunda så kan man riktigt föreställa sig hur det ser ut. Lyckas man med det så har man med stor sannolikhet en riktig kanonskiva men gör man det inte så är det förmodligen en rätt tråkig skiva. Det finns sällan ett mellanting när det gäller liveskivor.

Nu gäller inte konventionella regler för ett band som Mono. Om man ska försöka beskriva deras musik är det modern rockmusik baserad på klassisk musik. Om Mozart haft tillgång till elgitarrer så hade han säkert suttit och knepat ihop små rocksymfonier likt det Goto, Takada, Tamaki och Yoda i Mono gör. Och som alla vet så är klassisk musik gjord för att framföras live och då är det förstås rimligt att detsamma bör gälla Monos musik.

På den här skivan har man dessutom tagit hjälp av en symfoniorkester och även om det i normala fall innebär katastrof att blanda rock med en symfoniorkester (hej Metallica) så känns även det i Monos fall som en fullständigt rimlig grej att göra. Särskilt eftersom de flesta låtarna på den här liveskivan kommer från förra årets lysande album Hymn To The Immortal Wind där man tog hjälp av en stråkorkester.

Jag tänker inte påstå att den här skivan når upp till samma fantastiska höjder som liveskivorna jag nämnde tidigare, jag tänker inte ens påstå att det här är den bästa skivan Mono har släppt. Men jag har oerhört svårt att värja mig för den känslomässiga berg- och dalbana som deras instrumentalrock bjuder på och symfoniorkestern ger ytterligare en dimension till deras musik. Och när man kommer till crescendot i avslutande Everlasting Light då reser sig håren på min kropp.