måndag, september 25, 2006

Jävla rövhål

På Kvällspostens löpsedel kan man läsa de stora bokstäverna som förkunnar "Så lätt botas social fobi" och den första tanken som far genom huvudet är att någon borde mördas.

Hur som helst köper jag den förbenade tidningen bara för att se på vilket sätt man denna gången ska försöka slå mynt utav folk som inte mår bra. Inte helt oväntat är det några läkare som ska ge ut en bok som ska hjälpa folk att bli av med sin sociala fobi på nio veckor. Det är förstås ren bullshit.

I tidningsartikeln (läs den här) förvirrar man människor genom att blanda ihop begreppen. Man påstår att själva boken har förmågan att hjälpa människor medan det i själva verket är metoden kognitiv beteendeterapi som är det som de vetenskapliga siffrorna (som nämns i artikeln) baseras på. Det finns även en artikel om en person som har fått hjälp genom kognitiv beteendeterapi, men absolut inte genom någon sorts mirakelbok.

Jag är själv socialfobiker och har genomgått ungefär två års kognitiv beteendeterapi. Med den hjälp jag fick har jag lyckats anpassa min vardag så pass att jag inte längre känner att jag måste stänga in mig i lägenheten och jag har inte heller fått några panikångestanfall på några år. Men det är inte så lätt att man bara kan följa några enstaka punkter själv och sedan är man botad. Det krävs långa samtal med någon som man känner att man kan lite på. Jag själv fick gå till fyra olika psykologer innan jag hittade rätt. Hos den fjärde psykologen kände jag att det klickade och jag gick hos henne i snitt varannan vecka under 1,5 års tid. Blev jag helt fri från min sociala fobi? Hell no! Men jag lärde känna mig själv och mina gränser mycket bättre. Sedan har jag tagit små steg hela tiden för att tänja på de där gränserna. Det är inte helt lätt och ibland känner jag att allting är helt menlöst, att det kanske är lika bra att rymma någonstans och gömma sig för omvärlden. Det går över efter ett tag, men hade jag inte fått någon hjälp från psykolog hade jag förmodligen inte haft det relativt bra livet jag ändå har idag.

Jag kommer aldrig att bli av med min sociala fobi, men istället för att se det som en sjukdom ser jag det istället som en del av min personlighet och det har hjälpt mig fantastiskt mycket.

Jag mår illa av den här artikeln och jag mår illa av att man ger ut en bok och ger väldigt många människor falskt hopp. Jag tror inte man kan vara sin egna terapeut, särskilt inte när man är socialfobiker eftersom man inte litar ett dugg på sig själv då. Några kommer säkert att bli bättre men antagligen mest beroende på att man intalar sig själv att det ska funka. I det korta perspektivet kan man se det som något bra men i det långa loppet tror jag inte det är särskilt hälsosamt. Jag är övertygad om att det stora flertalet som köper den här boken i hopp om att de ska övervinna sin sociala fobi istället kommer att må ännu sämre när de märker att det inte alls går.

Det finns inga mirakelkurer för det här som gör att det går över på nio veckor. Det är långt och hårt arbete med en terapeut som du kan lite på som är det enda svaret. Kognitiv beteendeterapi är en fantastisk terapi, men det funkar inte i turbovariant. Jag hoppas att folk inte går på det här och jag hoppas att författaren Tomas Furmark får känna av lite av den smärta som alla socialfobiker känner varenda dag.

Dra åt helvete!

måndag, september 11, 2006

Give me it

Det finns inte mycket som gör en på sämre humör än ett besök på arbetsförmedlingen. Man kommer det och förklarar hur läget är (ingen förändring) och de känner till min bakgrund men ändå ska det tjatas om att jag måste söka andra jobb och att jag inte kan gå på A-kassa hur länge som helst (jag har tagit ut hela 44 dagar på hela året). Grejen är att det inte finns några jobb att söka. De som finns är aningen på deltid (vilket jag redan har ett som jag trivs utmärkt med) eller så kräver de tidigare erfarenhet (vilket jag absolut inte har, inga som helst kvalifikationer heller). Tja, så finns det telemarketing också men jag skjuter mig hellre i huvudet än tar ett sådant jobb.

Så efter allt tjatande så ska de kolla upp om det finns några jobb jag kan söka, slår mot hela databasen i Kronobergs län och får upp ett (!) jobb i Ljungby som är på deltid. Sedan börjas det tjatas om att jag måste söka jobb som de anvisar. Jovisst, men jag har fått noll (!!!) anvisningar.

Grejen är att arbetsförmedlingen inte hjälpt mig ett enda jäkla dugg. Det var arbetsmarknadsenheten på kommunen som hjälpte mig att få en praktikplats (där jag gick med på att slava i tre månader för 60 spänn om dagen extra på mitt socialbidrag) och det var jag som jobbade så pass hårt att de tyckte det var värt att anställa mig. En anställning som dessutom bara skulle vara under en kort period men eftersom jag gjorde det så bra så har de behållt mig och gett mig extra mycket ansvar. SO SHUT THE FUCK UP!

Själv försöker jag förklara att det finns en framtid inom den anställningen jag redan har, jag tror faktiskt att jag i framtiden kommer att få gå upp på heltidsjobb (om jag inte tvingats till att plocka jordgubbar eller nåt innan dess) men att det kan ta lite tid. Det går rätt bra för butiken nu men det har gjorts stora investeringar det senaste året så det finns inte pengar just nu för en heltidsanställning.

Sen går man därifrån och känner sig värdelös och misslyckad. Tur att jag inte behöver gå dit igen på ett halvår. De har väl räknat ut att tills dess kanske jag är på gott humör igen så de kan trycka ner en lite till.

söndag, september 03, 2006

The devil and Daniel Johnston

Om Daniel Johnston inte hade varit världsberömd redan och ställt upp i Idol så hade han med största sannolikhet blivit utskrattad och fått höra en massa skit från juryn. Kanske hade han blivit mest sågad av alla deltagare eftersom han varken kan spela eller sjunga. Som tur väl är så är det inte så enkelt att definiera vad som är "bra" inom musiken som man vill göra gällande i Idol-programmen.

Jag ska väl först erkänna att jag såg Daniel Johnston live 2003 och jag förstod ingenting. Jag tänkte detsamma som många andra, killen kan ju varken spela eller sjunga. Men eftersom det finns så många som håller honom som en av de bästa singer/songwriters någonsin har jag gett honom en chans till och börjat förstå lite av storheten. Efter att ha sett den här dokumentären om honom så är jag beredd att köpa varenda skiva och band som finns utgivet med honom.

Filmaren Jeff Feuerzeig har fått ta del av Daniel Johnstons egna material bestående av massor av band och film vilket gör filmen mycket intressantare än om man bara haft med nya intervjuer med släktingar och vänner. Nu får man verkligen följa med Daniel under sina ungdomsår vilket ger en större förståelse för hans musik.

Den här dokumentären är både väldigt rolig och väldigt tragisk på en och samma gång och jag kan varmt rekommendera den. Se den och ni har sett årets bästa dokumentär och kanske även upptäckt en ny musiker.

fredag, september 01, 2006

Färger

Dagens låt: Hot Chip - Colours

Colours are what keep me alive
Colours I want to hold in my hand
Colours are where my, my old makes new
Colours are where my, my brain finds blue

...

I'm everything a girl could need
There's nothing in this heart but me

If everything you want is free