Sexattack mot kungafamiljen!

Norska Turbonegro är väldigt bra, och dessutom har de humor (kolla upp deras låttitlar, det räcker). Igår spelade de i Stockholm och drog det mycket välkända skämtet The Aristocrats, fast de bytte in svenska kungafamiljen istället. Bara det är väldigt kul. Men det allra roligaste är att Expressen kör det som en huvudnyhet att Turbonegro gjort en sexattack mot kungafamiljen och hovet svarar såklart med att det är väldigt osmakligt. Det här är väl det slutgiltiga beviset på att kungahuset (och de reportrar som bevakar dem) är fullständigt humorlösa.

MEN INTE NU IGEN (&%/((/¤)/%(/&)

Jag är fan ta mig världens klantigaste person. Jag lär mig inte ens av mina egna misstag utan gör om dem igen. Dumma jävel.

Redan när jag vaknade imorse kände jag på mig att det skulle bli en usel dag. Det var en av anledningarna till att jag inte cyklade till jobbet, jag orkade helt enkelt inte. Jag tog bilen istället och ställde mig på en av stadens två stora gratisparkeringar. Denna gången inte på den stora parkeringen där jag fick mina böter förra gången eftersom den ligger precis vid en skola och eftersom skolterminen startat så brukar den vara smockfull vid halvtio. Så för första gången på vääääääldigt länge (bilen har ju varit trasig större delen av året) ställer jag mig på stadens andra gratisparkering utan att tänka på att de kanske gjort några av platserna där också till fyratimmarsparkering. Det hade de gjort förstås och jag märkte ingenting utan lyckades ställa mig på en av dem istället för en av de 200 andra lediga platserna (där man får stå i två dygn).

När jag kom till parkeringen från jobbet och såg den där förbannade skylten så kände jag på mig direkt att jag åkt dit. Det hade jag förstås. 400 spänn till åt helvete.

Jag har en stark lust att slå sönder saker och ting just nu.

Boktipset

Ni na na ni na na ni na na na na ni na... osv.

Det blir mycket läsande när man sitter i bokreabutiken eftersom det inte kommer så mycket kunder. De här böckerna har jag läst de senaste två veckorna eller nåt.

Alexandre Dumas - Varulven

När jag mådde som allra sämst och var väldigt deprimerad tyckte mina föräldrar att jag skulle åka hem till dem. Jag gjorde det, mest för att jag inte hade någon egen vilja alls. Hela tiden satt jag i min lägenhet och stirrade på datorskärmen och lyssnade på musik. Jag kollade inte ens på någon film eftersom jag inte hade tålamod att se mer än tio minuter. Jag tog mig bara utanför lägenheten på nätterna då jag slapp möta någon ute.

Hur som helst, när jag kom till mina föräldrar så gjorde jag i stort sett samma sak. Men så en dag så hittade jag en gammal bok i bokhyllan. Det var Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas i en utgåva från 30-talet. Jag började läsa den och fastnade direkt, kunde inte lägga den ifrån mig.

Det var min största läsupplevelse någonsin. Efter det kan man tro att jag skulle leta upp De tre musketörerna eller någon annan bok av Dumas, men jag var så rädd för att hans övriga böcker inte alls skulle vara lika bra som Monte Cristo så jag har inte läst något mer. Förrän nu då. Jag gick omkring på biblioteket och hittade den här serien med skräck-klassiker och lånade Varulven.

Skulle boken författats idag så skulle den knappast uppfattas som skräck och det förekommer faktiskt inte någon varulv så som vi uppfattar dem idag. Faktum är att det finns en hel del humor inbakat i historien och ganska många referenser till gammal mytologi.

Det handlar om Thibault som är missnöjd med sin tillvaro som enkel skomakare. Han är svartsjuk på adeln och anser att de bara haft tur som fötts till en titel samtidigt som han har haft all världens otur själv. Han bor på en barons mark och en dag rider baronen och hans jaktfölje förbi hans lilla stuga på jakt efter en bock. Thibault försöker sätta baronen på fel väg för att själv försöka jaga upp bocken så han kan få en riktigt god måltid. Men trots att han är en mycket duktig man med spjut så lyckas han inte träffa bocken. Till slut ber han djävulen om hjälp för att få sin bock och dagen efter så finns bocken tillsammans med hans get fastbunden i hans lilla stall.

Strax efteråt får han besök av en varg som han ingår i förbund med. Om han hjälper att rädda vargen från baronens jaktlag så kommer han att få alla sina önskningar uppfyllda i utbyte mot att vargen efter första önskningen får ett av Thibaults hårstrån, efter andra får han två, efter tredje får han fyra osv. Thibault ser inget negativt alls i detta, han har så många hårstrån att önskningarna kommer att räcka länge. Sjävlklart går allt fel, önskningarna blir inte alls som han tänkt och betalningen för önskningarna blir inte heller riktigt som han tänkt.

Det är ingen Monte Cristo men ändå en väldigt bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Dumas framstår mer och mer som en av de största författarna genom tiderna.

Mark Billingham - Sömntuta

Deckarna från förlaget Minotaur brukar för det mesta vara väldigt bra. De har flera mycket bra författare i sitt stall (framför allt Peter Robinson). På omslaget på denna boken så finns även ett citat från George Pelecanos så jag tänkte att den kanske är riktigt bra. Så väldigt fel jag hade.

Den här boken är tråkig på alla sätt och vis. Huvudpersonen är en stentrist fetknopp som man inte bryr sig ett dugg om och handlingen påminner väldigt mycket om första avsnittet av CSI NY (den här boken bör väl ha varit först iofs).

Jag kämpade mig igenom 150 sidor innan jag till slut gav upp. Det finns inte en enda person i historien man sympatiserar med. De verkar vara ett gäng idioter hela högen och historien är ett enda virrvarr. Håll er borta från den här skiten.

Majgull Axelsson - Den jag aldrig var

Har ni sett filmen Sliding Doors? Det är en hyfsad film med en mycket intressant idé. När jag såg filmen tänkte jag att ma kunde gjort mycket mer av det och det är precis vad Majgull Axelsson gjort med den här boken.

En man hittas på en gata i en östeuropeisk stad med en bruten nacke. Hustrun MaryMarie (hennes mor sa Mary och hennes far Marie, därför kallas hon för MaryMarie) åker ner för att titta till sin make. Vid sjukhussängen väljer hon att antingen sitta kvar vid makens sida eller att dra ut sladden till maskinen som håller honom vid liv och se honom dö. Vad hon väljer får vi aldrig riktigt veta.

Berättelsen fortsätter sju år senare. Marie (som valde att dra ut sladden) släpps ur fängelset och Mary (som inte gjorde det) är biståndsminister. En av dessa är en fantasi skapad av den andra, vilken vet man inte. När Mary sluter ögonen får man följa Marie och när Marie sluter ögonen får man följa Mary.

Det här är en fantastisk historia från början till slut och det tilltalar mig att man aldrig får veta vad som egentligen hände. Jag tycker väldigt mycket om Aprilhäxan men med den här boken är ännu bättre. Majgull Axelsson har lyckats igen. Läs den!

Michael Connelly - Poeten och Framgångens pris

Jag fick ett tips om att läsa Connellys böcker om Harry Bosch och sedan dess har jag läst igenom alla böcker Connelly släppt på svenska. Böckerna om Bosch är mycket bra, bland de bästa deckarna jag läst (även om de inte når riktigt fram till Dennis Lehanes storhet).

De här två böckerna handlar dock inte om Harry Bosch och tyvärr tycker jag inte de når upp till riktigt samma klass som de böckerna. Det är inte så att det är några dåliga böcker, inte alls. Jämfört med många andra deckare så står de sig väldigt bra. Det är bara det att när jag läser deckare så vill jag följa polisarbetet, det tycker jag är det mest spännande. I de här böckerna får vi följa en journalist och en privatperson när de försöker lösa ett brott och det blir inte riktig samma sak.

Jag vet att jag egentligen är lite petig men jag vill se när folk metodiskt arbetar sig fram för att hitta boven, inte att man av en ren slump råkar hitta bevis och sedan kör en egen liten utredning. Det rimmar ju också rätt illa att privatpersoner sköter en sådan utredning bättre än tex FBI.

Hur som helst, har ni några timmar som ni vill slå ihjäl så är det här ändå bra underhållning. Men ska ni läsa något av Connelly ska ni egentligen köra igenom hela serien med Bosch, den är lysande.

Jag mötte Lassie

Imorse kom Göran Skytte in och handlade av mig. Han var på gott humör och letade presenter till barnbarnen. Han köpte en konstbok till sig själv och hittade en barnbok till ett barnbarn. Trevlig snubbe.

Heja SF!

Då var det dags igen. SF är ju inte riktigt kloka i huvudet. I flera månader har jag sett fram emot att se Kalle och chokladfabriken på bio. När den nu äntligen ska ha premiär i Sverige går jag in på SF-hemsidan bara för att upptäcka att den endast kommer att visas med SVENSKT TAL i Växjö. Hur i helvete är de funtade?

Humor

Jag glömde berätta om en sak som jag läste i gårdagens Kvällsposten (hittar den tyvärr inte på nätet). Expressen (som KvP är en del av) har någon sorts kampanj som de kallar för bensinupproret där folk får skriva under en lista om de vill ha sänkt bensinskatt och varje dag så kör Expressen en snyftartikel i sin tidning om de som drabbas av den väldigt höga bensinskatten. Igår satt jag och skrattade högt när jag läste om de stackars skånska ungdomarna som drabbats. För det första såg de (och deras bilar) ut som om de kom från släkten Af Skiithöög eller något liknande, men det spelade inte så stor roll. Däremot var deras uttalanden fantastiskt roliga.

Den ena klagade på att hon faktiskt fick CYKLA till jobbet i somras vilket fick mig att fnissa lite grann. Men en annan kille tog hem priset då han klagade på att han inte kunde köra ensam till universitetet i Lund längre utan de var några stycken kompisar som faktiskt fick samåka vilket verkade vara världens hemskaste sak. :DDD

Om det är sådana effekter den höga bilskatten ger så säger jag HÖJ SKATTEN ÄNNU MER!

Hurra!

Ikväll har ännu en säsong av Expedition Robinson premiär och jag ser fram emot den. Nej, jag är faktiskt inte sarkastisk.

Rent generellt är dokusåpor ruggigt tråkiga och om de är lite roliga så håller de ändå bara för en säsong. Expedition Robinson är annorlunda och det kan möjligtvis ha att göra med att SVT var de som var med och utformade programmet i början. Det känns lite mer seriöst än andra serier som kommit efter. Det roligaste med Robinson är att det lyckas förnya sig varje säsong, man har ingen aning om vad som kommer att hända. I andra dokusåpor kör de på likadant säsong efter säsong och det blir tråkigt och förutsägbart, Farmen var väl det mest tydliga exemplet på detta. Dessutom vet jag inte om man ska kalla Robinson för en dokusåpa egentligen, det stämde kanske för de två första säsongerna men numera är det mer en renodlad tävling. Deltagarna har allt som oftast en taktik som de kör från dag ett och hoppas att den ska hjälpa dem att få den där miljonen. Ett intressant spel tycker jag.

Jag har även haft nöjet att deltaga på en föreläsning med en av seriens producenter på Strix och det var väldigt intressant. Han hymlade inte med någonting utan visade hur de gick till väga för att försöka skapa vissa situationer. Så tro inte att det finns något dokumentärt över serien alls, det är producenterna som i stort styr och ställer och många gånger får deltagarna att göra som de vill. Det är mycket psykologi inblandat.

Kul att de gått tillbaka med ett avsnitt i veckan också, det går inte att fylla en halvtimme om dagen. Jag tror det kan bli riktigt skoj, snart börjar det!

Det tar aldrig slut

I förra veckan trodde jag det var klappat och klart med att flytta bokrean till stadens andra galleria, Johan sa att det skulle vara klart och dessutom hade det andra alternativet försvunnit eftersom den lokalen blivit uthyrd. Men idag ändrades allt igen, den personen som skulle hyra den andra lokalen ville inte ha hela utrymmet och då kontaktade hyresvärden Magnus igen och började prata ner honom. Det verkade nästan på Magnus som att han tyckte det alternativet var bäst, själv tycker jag det är ren idioti, inte bara av det skälet att jag får betydligt mindre arbetstid.

Lokalen ligger vägg i vägg med antikvariatet, därför kan man slå ut en vägg och öka ytan på antikvariatet och köra in bokreaböckerna där. Det positiva med detta (ur Magnus perspektiv) är att hyran blir betydligt mindre och han slipper betala en halv lön (jag kommer ändå att jobba halvtid). Men de negativa aspekterna är väldigt många (IMHO).

För det första är läget uselt. Det är inte så att det kommer särskilt mycket folk till antikvariatet varje dag, och det är för det mesta folk som i förväg vet vad de vill ha. Bokreabutiken har funkat som så att folk spontanköpt saker. De har sett butiken, gått in och kollat och ibland köper de något. Flyttar man bort till antikvariatet får man helt förlita sig på att folk ska veta att butiken finns där och går dit. Man förlorar en stor del av kunderna som spontanköper, och jag skulle gissa att det är nära 90% av kundkretsen. Resultatet blir väldigt dålig försäljning. Och även om vi inte säljer särskilt mycket just nu och inte lär göra det under resten av september och oktober så är det snart jul. Om man då finns i ett stort affärshus på gågatan mitt i stan så kommer man att få mycket besökare. Antikvariatet har förvisso bättre försäljning under december också, men det är ändå småslantar vi talar om i jämförelse. Sedan är lokalen där borta väldigt liten, jag har svårt att tro att det kommer att få plats särskilt mycket. Inte för att det spelar så stor roll, inget blir ju sålt ändå.

Jag hoppas att Magnus kommer på andra tankar, inte bara för min egen skull, utan för att något annat val skulle vara fullständigt idiotiskt.

Nytt hopp

Jag kan knappast klaga på att inget händer på jobbet denna veckan. Visserligen så har jag knappt gjort någonting i bokreabutiken mer än att läsa ut två böcker denna veckan, men i övrigt händer massor.

Magnus har börjat bygga om i butiken och det ser ut att bli väldigt bra. De nya bokhyllorna tar kanske hälften så stor plats samtidigt som de är 100 gånger snyggare än de gamla. När allting blir klart kommer det nog att bli väldigt bra och förhoppningsvist kommer bokförsäljningen att öka massor. Det byggs för övrigt om i många andra butiker i gallerian också, kul att se att några vågar satsa på att ha kvar butiken i centrum.

Nu har det också blivit klart att bokreabutiken flyttar till stadens andra galleria vilket ger mig nya förhoppningar om att få fortsätta jobba heltid. Vi fick väl iofs lite sämre villkor än vi har nu och september och oktober blir kanske inga bra månader men om vi bara säljer hälften så mycket under november och december som vi gjorde förra året så är det väldigt bra.

Det är nästan så man börjar längta lite till julen, det måste vara första gången på minst 15 år för mig.